Soluppgång bortom skilsmässan

Samtidigt som halva bokmässan köar för att få en skymt av Jonathan Franzen är det seminarium för skilsmässoantologin ”Happy, Happy”. Taskig tajming, tänker jag, men väl inne i seminariehallen är det mycket folk. Boken har blivit det som på mediaspråk brukar kallas ”snackis” och ämnet engagerar synbarligen. Kvinnor åtminstone – från min plats högt upp i lokalen räknar jag till blott en handfull män utöver samtalsledaren Jens Liljestrand.

”Happy, Happy” är som sagt en skilsmässoantologi, men den är mer än så: det är en textsamling som vill peka på den glädje och frihet som kan komma ur en skilsmässa, vill ta bort stigmat det innebär att beskrivas som frånskild. Boken tar en dryg timme att läsa men har upptagit unge-fär det tiodubbla av min tanketid. Betyder det att boken är bra? Det är jag inte lika säker på. Inte på grund av ämnet i sig – skilsmässor – utan för att jag tycker att boken förenklar och urskuldar där den skulle behöva vara komplex och utmanande.

Ingångstonen i samtalet är ganska defensiv: en hel del av kritiken mot boken har handat om bristen på andra perspektiv än från de välformulerade och iallafall ekonomiskt tämligen välmående mediekvinnorna som medverkar i boken. Maria Sveland förklarar valet av professionellt skrivande kvinnor som bekvämt ur redaktörssynvinkel, eftersom det borgar för textkvalitet. Och boken är bara ett fragment, understryker hon, ”det finns tusen andra ingångar”.

Ändå är jag inte säker på att ämnet och syftet gagnas av att annekteras av en samhällsgrupp som är så tränad på självreflektion. Framför allt Wennstam återkommer ständigt till det nya millenniets etablerade klichébild av par som försöker lifestajla sig ur tvåsamhetens allt trängre tvångströja. ”Här står vi och rollar väggar, då måste vi ju ha ett förhållande”, raljerar hon och pratar om ”skapandet av äktenskapslycka” medelst kakelsättning och nya soffgrupper. ”Konsumtionssamhället fjättrar oss”, fyller Liljestrand allvarsamt i, och adderar en självironisk anekdot om en romantisk slottsweekend med dyrt vinpaket som besvärjelse mot ett krossat äktenskap. Fniss från publiken. ”Ljust & fräscht”, 2.0.

”Men … det är ju mysigt att skapa tillsammans!”, utbrister Helena von Zweigbergk då, och jag drar en lättnadens suck. Hennes närvaro är uppfriskande, och välbehövligt balanserande mot Svelands och Wennstams mer programmatiska glädjebudskap, både på samtalsscenen och i antologin. Inte minst har hon ett barnperspektiv som inte duckar för den komplexitet och sorg som måste finnas i beslutet att låta sina barn växa upp i två hem.

I sin text i boken riktar hon sig till sin nu vuxne son och skriver: ”Jag kan aldrig påstå saker för din räkning. Hävda att saker och ting blev bra för dig i syfte att rättfärdiga mig.” Det är ett smärtfyllt, men viktigt komplement till den Sveland som från scenen entusiastiskt pratar om det ”spännande och utvecklande” i att bedriva föräldraskap som nyskild, till boktexterna som skildrar varannanveckasföräldern som en raktigenom närvarande mysmästare som spontangosar och bygger lego. Happy, happy, som sagt.

Intrycket av läsningen består även efter samtalet på bokmässan: det är ett angeläget ämne som hade vunnit mycket på att inte paketeras som peppig pamflett.

Hur mycket jag än sympatiserar med viljan att avstigmatisera hade jag hellre fått berättelser utan inbyggda krav på en skimrande soluppgång på andra sidan skilsmässo-papprena.