Frihet ger trygghet

Debatt Les Misérables. Förra fredagen var Håkan Juholt och jag på samma föreställning - ”Les Misérables” på Malmö Opera. Håkan satt långt fram i salongen, jag lite längre bak. Huset är ett monument över folkteaterdrömmen, uppfört 1944. Själv hade jag många år förmånen att sitta i styrelsen och har följt såväl med- som motgångar, känt glädje och frustration, alltid med den djupaste respekt och beundran för alla de som fyller huset med verksamhet. Jag såg Håkan i pausen, han såg glad ut. Det borde han också vara, föreställningen var fantastisk.

Victor Hugos berättelse är påfallande aktuell. I programbladet beskriver historieprofessorn Dick Harrison hur studenterna i Paris under två juni­dagar 1832 reste sig och gjorde revolt. Efter att ha erövrat delar av staden mötte de sitt öde när de ställdes mot 25 000 soldater. Omkring 800 studenter dog eller sårades på barrikaderna.

Parallellerna till vad som skett och fortfarande sker i Tunis, Kairo, Tripoli och Damaskus är uppenbara. Auktoritära samhällsbyggen vacklar och raseras när torgen intas av en frihetstörstande befolkning. Regimer har vunnit kortfristiga segrar, men protesterna och revolterna har vuxit sig alltför starka för att kunna stoppas.

Men ”Les Misérables” är också en berättelse om utanförskap och stigmatisering. Om ett samhälle där klassresor är omöjliga, till skillnad från idag. Jean Valjean är i början av pjäsen en förbittrad man som känner hat mot det samhälle som förvägrar honom en ny chans. Vändpunkten kommer när den biskop, vars silver han i sin frustration stjäl, inte bara förlåter Valjean, utan dessutom ger honom de finaste ljusstakar han har.

Uppfylld av denna godhet söker Valjean sig ett nytt liv. Men trots att han lyckas bli både fabriksägare och borgmästare, förblir han en brottsling i polisen Javerts ögon. Hans fångnummer är för evigt intatuerat på hans bringa. Så blir också pjäsen en berättelse om den obändiga tron på människans inre kraft och det eviga sökandet efter frihet.

Håkan Juholt såg något annat. De barrikader, butiksbränder och slungandet av stenar, som sker i föreställningen ser han i Sverige idag ”där stora orättvisor blivit järnhård lag”. Han drar friskt paralleller mellan den franska revolution som gått snett och vår egen ”valfrihetsrevolution som förfelats”. Det gemensamma samhällsbygget nedmonteras och kvar står vi ”blottade och ensamma”. Han förfasar sig över ett samhälle där de ”gemensamma förbättringsplanerna” ställs in och där solidariteten gröps ur.

Det kanske inte är så konstigt att man med Juholts glasögon ser det på det viset. Det problematiska är dock inte vad Juholt ser, utan vad han inte ser.

Som moderat är jag övertygad om att det är varje människas inre styrka som lägger grunden för det gemensamma samhällsbygget. Ingen kraft är starkare än den vi alla besitter, en inre förmåga att utvecklas som bara kan komma till sin rätt genom frihet. Friheten att få vara sig själv, att ta ansvar för sina egna val och värnandet av andras frihet genom att respektera deras val och sätt att vara.

Ur detta föds trygghet och självkänsla. Trygghet i att veta att man klarar sin försörjning och har tak över huvudet. Att veta att man genom eget arbete kan påverka sin livssituation, att man kan sörja för sig och de sina. Det är när vi tar ansvar för varandra i vardagen, när vi värnar de våra och när vi öppnar vår famn för andra, som vi bygger samhället starkt.

Det offentliga samhället måste ta sin utgångspunkt i människan och stötta hennes sökande efter lycka, men också finnas där när människans egen förmåga är otillräcklig. ­Ibland behöver samhället också utgöra ett skydd när människor använder sin förmåga för att skada andra.

Detta ser inte Juholt. Hans samhälle byggs inte underifrån av människors frihetslängtan och inre styrka, utan ovanifrån genom fördelning av resurser. Tryggheten begränsas till det som samhället kan och bör erbjuda.

Rättvisa blir vad som beslutas av politiska församlingar. Civilsamhället är satt på undantag. Det är en snäv och olycklig syn på samhällsbygget. Framför allt visar det att man inte riktigt har följt med sin tid. Istället visar Juholt en gång för alla att den svenska politikens mest reaktionära kraft idag heter Socialdemokraterna.

Jag vill trots allt välkomna Håkan Juholt in i kulturdebatten. Konkurrensen har inte precis varit mördande mellan de socialdemokratiska rösterna. Frågan är bara vilka former hans engagemang ska ta sig när det ska omvandlas till konkret politik. Gratis entré på 19 statliga museer kan ju inte vara den eviga lösningen på allt.

OLOF LAVESSON
riksdagsledamot (M) och suppleant i kulturutskottet