Andreas Ekström: ”För stora ord”

I går öppnade en nyhetstjänst på nätet som skulle bli fantastisk.

Sju personer med många läsare i de sociala medierna, i några fall är de journalister, ska driva sajten Ajour.

Idén? Så här ungefär:

Först händer något. Sedan rapporterar medier om det. Sedan kommenterar andra personer det. Sedan kommer Ajour in i bilden och berättar personligt om vad folk har sagt om det som hände som medier har rapporterat om.

Konceptet är alltså att samla berättelser om berättelser om berättelser.

Det är aldrig rättvist att oreserverat hissa eller dissa en ny mediesatsning efter de första publiceringarna. Alla behöver tid på sig att hitta formen. Ändå hänger besvikelsen tung över hela projektlanseringen.

Drivande har webbentreprenören Emanuel Karlsten varit. Han har snackat upp projektet i flera månader, och han har gjort det med ett allvar och en beslutsamhet som har fått mig att vänta på en bil som kan drivas med kranvatten eller kall fusion eller ett återförenat Guns n’ Roses i originalsättning – kort sagt något alldeles osannolikt kul eller bra eller svårt.

Men vid första anblick är Ajour en vanlig nyhetsblogg. Helt utan idé om finansiering dessutom.

Att då läsa de olika medgrundarnas högstämda allvar om att rädda journalistiken, att revolutionera den, att kasta sig ut i det okända... Ska man ta till så stora ord så får man nog leverera lite först.

Journalister i sociala medier – sådana som jag själv – är ofta outhärdliga att följa på Twitter och Facebook. Vi ägnar oss mest åt att prata om våra egna medier i allmänhet och våra egna insatser i synnerhet. Men vi brukar ändå oftast tala om sådant som redan finns, som andra omedelbart kan ta ställning till och berömma eller såga. När det inte finns, men ändå redan ska vara så fantastiskt, då bäddar man för mottaganden av den här typen. Och när Emanuel Karlsten fick tid på sig i TV4 i går morse för att förklara hela saken – och inte lyckades med det – gjorde han uppförsbacken än brantare.

Den ekonomiska verkligheten är bister för journalistiken just nu. Det är ingen liten ironi att Ajours grundare i flera fall försörjer sig som konsulter, och tar betalt av etablerade medieföretag för att tala om hur de ska förhålla sig till det nya läget.

De är alltså exakt lika finansierade av de gamla modellerna som vilken kommunjournalistik i papperstidning som helst.

När innehållet på Ajour dessutom mest av allt tycks bygga på sådant som folk säger om sådant som etablerade medier med traditionell finansiering har avslöjat eller berättat om, ja, där någonstans blir kejsaren inte naken, utan flådd.

Det hindrar förstås inte att jag håller tummarna för att Ajour ska kunna förändra och förbättra journalistiken i allt från berättarstil till affärsmodell. Alla nya initiativ välkomnas – och om grundarna lever som de lär, så länkar de till den här texten och sätter i gång att diskutera dess innehåll i samma ögonblick som den publiceras.