Mitt i dansen

Under en period, osäker på hur länge, dansade jag tango. Jag pendlade runt Öresund i ett slags febrigt tillstånd. I efterhand försöker jag rekonstruera vad det var jag sökte. Ett möte med någon som längtade lika starkt efter att försvinna in i musiken. Fast egentligen tror jag att det rörde sig om något mer komplext. Ett substitut för cellon i garderoben. Vänsterarmen lagd runt en annan hals än instrumentets. Högerhanden, som tidigare greppat stråken (inte för hårt, inte för slappt) kunde i kontakt med en annan hand påverka dansens riktning och flöde.

Det här tänker jag på när jag ser Wim Wenders film ”Pina”, om den tyska koreografen Pina Bausch, banbrytande på sjuttiotalet och betydelsefull för den moderna dansens utveckling. Foajén hos Biograf Spegeln i Malmö fylls nu av en kö som ser ut att försvinna in i sig själv. Brukar det vara så här på söndagskvällar, frågar jag mannen som river biljetter. ”Det är den här filmen”, säger han och ser lite handfallen ut. Bakom honom råder kaos vid kassan.

Filmen ”Pina” bygger på några återkommande berättargrepp. Den närmaste kretsen av dansare avlyssnar sina egna vittnesbörd om den avlidna koreografen. När citaten spelas upp öppnar sig ansiktena som landskap. I nästa slag tolkar dansarna Pina Bausch koreografiskt: tåspetsdans på ett industriområde, värkande duetter i larmet under urbana linbanor. En nyutsprucken bokskog i fonden återkommer som en bild av ljusets trots mot döden.

Wim Wenders säregna sätt att skapa rytm i ett visuellt berättande gör ”Pina” till en ovanlig musikalisk upplevelse. Annars handlar filmens storhet om att den inte bara placerar sig framför scenerier, utan stundvis även tränger in i dansens skälvande epicentrum. Kameran kryper tätt inpå och tillsammans med dansarnas andhämtning och fraset från kläderna utvecklas ett bländande vackert inifrånperspektiv.

Av filmen kommer jag framför allt att minnas sekvenser där kvinnor i svepande klänningar undersöker gravitationen genom att släppa taget. Handlöst och raklång kastar hon sig mot marken, där en annan dansare tar emot just innan kroppen ska träffa underlaget. Eller håller om hennes bröstkorg när buk och ben snurras runt i ursinnig fart. Centrifugalkraften som en möjlighet att slungas ut i rymden.

Det är en utbredd missuppfattning att modern dans skulle vara svår. Det är den inte. Dans är kanske det mest direkta språk vi har. Som handlar om den svåraste konsten av alla: att falla.