En het Potatopotato

HISTORIA A. Kerstin Hesselgren. Ett namn står klottrat med svart tusch på handryggen när jag kommer hem från premiären av Potatopotatos ”Historia A”. Hon som skrev hade tagit ett par stora kliv in i bänkraden och dykt ner på just den här handen. Efteråt blängde hon mig i ögonen och upprepade: ”Kerstin Hesselgren”. Hon var den första kvinnliga ­ledamoten i riksdagens första kammare. Nu glömmer jag det aldrig.

Scenkonstkollektivet Potatopotatos nya föreställning är sprängfylld med namn. Kvinnors namn; de som inte ryms i svensk skolas undervisning i historia. I en SOU-rapport från 2010 utreds hur kvinnor och män representeras i några läroböcker i historieämnet. Utfallet är deprimerande. Det handlar om censur, menar Potatopotato.

Den skeva historieskrivningen är kanske inte det största scoopet för en teaterscen i början av 2000- talet. De flesta av oss vet att historien är snett återgiven och stora delar av ­teatersverige bryr sig numera om det. Ändå blir den visuella verkan av Potatopotatos motbilder stor och budskapet frammanas med slagkraft. En Kleo­patra med bara, guppande bröst som klättrar upp på en pall och utnämner sig själv till Gud river ner applåder. När ingen av tjejerna ställer upp får Johan Stavring som ensam man i teamet spela mätressen Madame Pompadour, med storperuk, plutmun och fjättrad vid de uppspända kjolarna. Potatopotato har aldrig varit hetare. De har kreerat en kaxig föreställning med tryck, som bokstavligen pyser av ölburkar som öppnas. Som dunkar av techno, som glittrar av småsmå lampor och som på något märkligt sätt både svettas och är vacker.

Scenen på Inkonst utnyttjas med hela sin rymd. Kanske är det en gympasal där numren i en skolpjäs testas, med oss som provpublik. Kostymerna hänger på en stång i ett hörn; på motsatt sida tronar en provisorisk bardisk och däremellan springer ensemblens fyra aktörer som vildar. Med Linda Forsells lekfulla hand avlöser regigreppen varandra och den dramatiska formen överraskar flera gånger. Ibland inflikas ordlösa, symbolstarka koreografier. En del partier skulle vinna på att tajtas och förställningen hade inte mått sämre av att kortas. Skådespeleriet är ojämnt; för någon är det här början på karriären, för någon annan är det höjdpunkten.

Men fine för mig, här finns ett sällsynt sug. Marie Curie i neongrönt. Hildegard av Bingen som 1100-talets superstar. Fluorescerande porträtt i kött och puls driver fram den allra gladaste feministen i mig.