Ceclila Bornäs läser "Sockerförsöket"

Om ditt barn vill ha sötsaker är lördagsgodis en bra idé.
Så står det på Folktandvårdens hemsida, under rubriken " Bra vanor". Lördagsgodiset, symbolen för den kontrollerade njutningen, kompromissen mellan begär och tandhälsa, håller uppenbarligen ställningarna. Men vad händer om man makar på snasket och tittar ner i påsens botten? Den som anstränger sig riktigt noga kanske får syn på en mentalpatient, en av de "obildbara sinnesslöa" som tillbringade sitt liv på Vipeholms sjukhus i Lund.

Elin Bommenel har i sin doktorsavhandling undersökt vad som egentligen hände när Vipeholms sjukhus drabbades av sockerchock. Mellan åren 1945 och 1955 fick patienterna delta i en vetenskaplig undersökning om orsakerna till karies, det dittills största medicinska experimentet i Sverige. De första åren undersöktes vitaminernas betydelse för tandhälsan, men när det inte blev några påvisbara förändringar plockades kolorna fram. Patienterna tuggade tills forskarna fick sitt eftersträvade resultat. Socker förstör tänderna.

En banal kunskap för oss. En stark misstanke redan på den tiden. Men det behövdes bevis. Vipeholms patienter utgjorde en idealisk försöksgrupp. Ingen tycktes tveka inför att förstöra tänderna på människor som knappast var kapabla att själva uttrycka en åsikt.

År 1942 hade 99,99 procent av alla Sveriges värnpliktiga karies och samma procentsats antogs gälla för resten av befolkningen. Folktandvården klarade inte av att laga - eller dra ut - alla dessa anfrätta tänder. Det blev nödvändigt för staten att hitta ett sätt att förebygga skadorna. Men för att en informationskampanj skulle bli trovärdig krävdes vetenskaplig tyngd. Det blev ett utmärkt läge för tandläkarkåren som led av ett slags lillebrorskomplex gentemot läkarna. Med hjälp av Vipeholmsexperimenten kunde tandläkarna höja sin status.

Paradoxalt nog såg också sötsaksindustrin ett tillfälle. Mellan åren 1948 och 52 sponsrades experimenten med omkring 400 000 kronor samt 536 kilo karameller,19 838 kilo toffee, 8 258 kilo hasselkola och över 1 300 kilo choklad. Anledningen var att industrin ville visa att den tog problemet med karies på allvar och den hoppades naturligtvis också att resultaten skulle bli gynnsammare än vad de slutligen blev. Forskarna hade också ställt i utsikt att de skulle kunna föreslå en metod att oskadliggöra sötsakerna - något som aldrig blev av.

Vipeholm användes alltså som ett redskap av flera grupper för att uppnå status och trovärdighet. Och det är just denna process, strategierna för att skapa trovärdighet, som är Elin Bommenels huvudämne.
Men varför skulle Vipeholms patienter betala priset? En av avhandlingens stora förtjänster är att den undviker den typen av indignerade frågor och försöker förstå tidsandan och den konkreta situationen. Anledningen till att patienterna valdes ut var praktiska. Eftersom de befann sig på en institution och de flesta var sängliggande var det möjligt att kontrollera deras födointag. Det gällde inte de skolbarn som först också var tänkta att ingå i undersökningen.

Den etiska medvetenheten inom vetenskapen var inte heller särskilt utvecklad. Visserligen kom ett uppvaknande efter andra världskriget och nazisternas grymma experiment, men de ansågs knappast ha någon relevans för den här typen av kariesforskning.

Bommenel visar faktiskt att forskarna var mer etiska än vad de hade för avsikt. Tandvården hade tidigare enbart varit inriktad på att vårda, att förbättra tandhälsan. För att nå vetenskaplig status var tandläkarna tvungna att förhärda sig, att sätta siffrorna i första hand. Men de lyckades inte alltid med den saken. Det var uppenbart att de personer som skulle vara forskningsmaterial ändå för det mesta betraktades som patienter. Forskarna tog hänsyn till deras preferenser och månade för det mesta om deras hälsa.
Av naturliga skäl finns det inga vittnesmål om hur patienterna upplevde experimenten, men det är inte säkert att de upplevde dem som något negativt. De flesta hade naturligtvis inget emot att äta sötsaker och de ständiga undersökningarna gjorde att de fick mer uppmärksamhet än de troligen fått annars. Och tänderna lagades, i alla fall innan skadorna nådde pulpan. Det som avgjorde hur patienternas liv gestaltade sig var knappast forskningen utan det faktum att de var institutionaliserade, förvisade från samhället och sina familjer.

När resultaten offentliggjordes kom den stora etiska debatten, men den handlade inte om patienterna utan om det faktum att undersökningen var sponsrad av sötsaksindustrin. Det fanns fog för kritiken. Industrin hade haft så stort inflytande att den kunnat få forskarna att vänta med att offentliggöra resultaten. Men tandläkarna lyckades med stor framgång visa att själva forskningen var trovärdig. Och slutsatsen, att socker orsakar karies, var knappast till fördel för sötsaksindustrin. Bommenel visar att sötsaksindustrin i själva verket blev lurad. Det kom aldrig något förslag på hur de skulle kunna framställa ofarligt godis.

För dagens människor är det självklart att experimenten var ett grovt etiskt övertramp, men Elin Bommenel övertalar oss att ge upp distansen, att följa med in i forskarnas vardag. Och när man väl befinner sig där är det inte svårt att se likheterna med vår egen tid. Ingen kan väl påstå att vi hittat en enkel formel för att lösa konflikten mellan den vårdande ambitionen och den vetenskapliga.

Hon övertalar oss också att försöka se experimenten ur patientens synvinkel. Det är lätt att stoltsera med sin indignation och se den som ett bevis på människorespekt, men den viktiga frågan är hur patienten upplevde experimenten, vad de faktiskt innebar för konkreta människor. Hade patienternas liv på något sätt förbättrats om forskarna avstått från sockerförsöket? Det troligaste svaret är nej.

CECILIA BORNÄS
redaktionssekreterare på kulturredaktionen