”En blåst generation”

Amerikanska New York Magazines omslag pryds av en ung man med texten ”Sucks to be us” (”Suger att vara vi”) tejpad över bröstet. Inne i tidningen berättar Noreen Malone i ett stort reportage om dem mellan 20 och 30 år som den första generationen amerikaner som kommer att få det sämre ställt än sina föräldrar.

Med 90-talskrisen som ett barndomsminne är det här en beskrivning som 80-talister uppvuxna i Sverige redan är bekanta med. Vi har blivit blåsta, helt enkelt, som Gustav Fridolin för några år sedan beskrev det i sin bok om ”Sveket mot 80-talisterna”.

Enligt Noreen Malone är ingen annan generation så illa utrustad att anpassa sig till den nya hårda verkligheten, som hon träffande beskriver som en baksmälla: ”Det här är inte den dagen efter som vi är förberedda på, att döma av den sammansatta skiss sociologer har ritat av oss.”

Så vem är den skyldige?

80- och 90-talisterna är den minst samhällskritiska generationen någonsin, skrev Ann Charlott Altstadt på Aftonbladets kultursidor i somras. Hon är inte ensam om att utmåla människor någonstans mellan 20 och 30 som egofixerade karriärister som inte ser längre än till sin egen personliga framgång.

Den amerikanska författaren Jonathan Franzen gör en liknande analys i sin senaste roman ”Frihet”. Bortskämda och konfliktskygga hipsters, sprungna ur en generation som i sin benägenhet att finna sin plats i ett konsumtionsinriktat samhälle gjort det till en av sina främsta egenskaper att vara trevlig, löd hans dom när jag träffade honom i somras.

Inte konstigt att det blir som det blir. Så dags att komma här och börja ockupera Wall Street nu.

Skyll er själva alltså. Men bilden är mer komplex än så. I Viktor Johanssons roman ”Wrestlarna” brottas ett antal personer, födda på gränsen mellan 80- och 90-tal, om en plats i ett samhälle som styrs av en känslokall kommersialism i armkrok med ett cyniskt system av bemanningsföretag och rekryteringsfirmor. Det är en nedslående skildring av en trasig och alienerad generation.

Blåsta, både i betydelsen lurad och dum, fnös Altstadt i sin artikel. När Viktor Johansson visar läsaren in bakom kulisserna hos bloggdrottningen och webcamtjejerna känns slutsatsen som en provokation.

Noreen Malone skriver i New York Magazine att unga amerikaner förlorat tron på att de kan förändra genom de demokratiska verktyg som står till buds. Men i den dystra stämning som råder i landet har hon ändå lyckats spåra ett uppgivet gillande av läget.

I Sverige har det under det senaste halvåret istället talats om den politiskt apatiska hipsterismens död. Den svala whatever-attityden ska ersättas med politiskt engagemang. Bra! Men om engagemanget blir en klassfråga på samma sätt som att ha tid till att åka långskidor och stoppa korv, då kan vi verkligen tala om en blåsning.