Ann Heberlein läser om fransk psykoanalys

"På ytan ser han ut som en helt vanlig man, med arbete, vänner och ett normalt familjeliv ..."

Ungefär sådär börjar alltid ett av de mer obskyra programmen i det svenska tv-utbudet: "Outsiders" på Kanal 5. Efter den inledande försäkringen om att avsnittets huvudperson ter sig så förödande normal, ja nästan tråkig, rullas den "chockerande" sanningen upp: den rare pensionären är besatt av att tillaga och smaska i sig överkörda djur - grävlingar, rävar och hundar - en kvinna uppger att hon är "en katt fångad i en kvinnas kropp" , en man skuttar omkring i Peter Pan-dräkt och planerar att frälsa världen med sina mysiga sånger om kärlek och sånt.

Det märkligaste med "Outsiders" är egentligen inte de udda figurer som visas upp, nej, det riktigt märkliga är att hela programidén vilar på föreställningen om någon sorts normalitet. Tittaren förväntas utgå ifrån att den "vanliga människan" existerar. Idén om "den vanliga människan" måste vara mänsklighetens största och mest seglivade myt.

För den franske psykoanalytikern Jacques Lacan är det uppenbart att det inte finns något "normalt" eller normerande. För honom finns det tre stora kategorier av människor: galningar, neurotiker och perversa (välj själv var du vill placera dig ...). Corinne Maier, själv analytiker i Lacans anda, presenterar Lacans teorier i en till svenska nyligen översatt bok vars titel hävdar att " Fransk psykoanalys är kul".

Efter att ha läst Maiers framställning av Lacan är jag inte helt övertygad om att fransk psykoanalys är sådär vansinnigt kul. Däremot är Maier en underhållande författare med glimten i ögat - den som läst Maiers tidigare bok "Hej lättja " känner igen den respektlösa och engagerande tonen. Maiers uttalade ambition är att göra Lacan tillgänglig för en större allmänhet: "Psykoanalysen är alltför viktig för att lämnas i händerna på analytikerna."
Ett fascinerande persongalleri presenteras, figurer hämtade från olika världar - kulturens, historiens och givetvis Freuds - passerar revy. Några tilldelas huvudroller, andra får nöja sig med att vara bifigurer. Den vackra slaktarfrun, Dora och Råttmannen känner vi igen från Freuds persongalleri, Hamlet, Oidipus och Napoleon passerar liksom Kant, de Sade och Gud.

Den absoluta huvudrollen innehas dock av Modern. Som Maier skriver så är Moderns rykte inte särskilt gott hos psykoanalytikerna. Ungefär här är fransk psykoanalys som minst kul: klyvningen mellan Moder/Kvinna, den höviska kärleken och den erotiska, teoretiserandet kring fallosen (antingen har man en eller så vill man äga en, alternativt vara en).

Lacan förutspådde en värld där olikhetens individualism får företräde framför det universella - en värld där särarterna firar triumfer och där drömmen om en allomfattande helhet som skulle inbegripa alla avskaffas som omöjlig. Vi är där nu - och kanske är program som "Outsiders" bara ett uttryck för längtan efter den förlorade drömmen. Vi som tycker att det är motbjudande att äta överkörd katt är i alla fall normala ...?

ANN HEBERLEIN
doktor i etik