Bloggaren och äcklet

I den självbiografiska ”Analfabeten” berättar Ivar Lo-Johansson om hur han fick sitt efternamn. Hans far hette Johan Gottfrid Jansson och var statare vid ett storgods. En dag kom baronen ut på åkern och statarna fick ställa upp sig. Det var ett problem. Två av statarna hade samma namn och baronen förklarade att det var för krångligt. En av dem måste byta.

Ivar Los far stod av en slump närmst.
”– Du får hädanefter heta Johansson istället, sa baronen åt honom.
– Ja, nådig baron, sa min far.”

Hur kan en människa vara mer underställd en annan än så? Hur kan man vara mer separerad från sin autonomi?

Jo, kanske som RUT-subventionerat tjänstehjon i dagens Sverige.

I ett blogginlägg förra veckan berättade Katrin Zytomierska om hur hennes barnflicka rymt. Inlägget är numera borttaget men här kommer ett stycke med ordagranna citat för att ni ska få en känsla av vad det handlade om.

”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”

Det handlar alltså om en vuxen kvinna som arbetat som barnflicka åt Zytomierska och snuskfotografen Bingo Rimér. Hon har av oklara (eller väldigt uppenbara) skäl lämnat sitt jobb. Det här är arbetsgivarens respons på det.

Den sunda reaktionen på det här är äckel. Men äcklet är ett dåligt tecken. När äcklet gör sitt intåg i den samhälleliga gemenskapen finns bara den totala uppgivenheten kvar.

Tänk på Antoine i Sartres ”Äcklet” som hamnar i ett slags paralyserande livskris på grund av en accelererande känsla av det han kallar ”äcklet”. Det är ett äckel för människorna, relationerna, värderingarna, själva existensen. Äcklet är den fysiska inkarnationen av främlingsskapet. Äcklet är känslan av fullkomlig distansering från alla former av sammanhang och samhörighet. Den försvunna totaliteten.

Det där gör mig skräckslagen. Äcklet är sämre än klasshat. Äcklet är paralyserande. Äcklet lägger sig som en stinkande gegga mellan allting. Mellan jaget och varat. Mellan individ och sammanhang. Mellan mig och de människor jag förutsätts förhålla mig till, respektera, samarbeta och samexistera med.

Jag menar allvar. Det finns nämligen en detalj som gör historien med den förrymda barnflickan till något mer än bara en ignorant bloggares förryckta dumhet.

Inför valet 2010 agerade Katrin Zytomierska avlönad kampanjarbetare åt Moderaterna, med sin blogg som arbetsredskap. Zytomierska var en av fem etablerade bloggare som fick betalt för att illustrera och förmedla regeringspartiets värdegrund och människosyn.

Vilket hon alltså fortsatt göra?

Hur kan man tolka det på något annat vis? Hur kan man se det som något annat än ett exempel på den människosyn som skapas i förlängningen av visionen om det nya tjänstesamhället? Det nya, som är som det gamla.

Patrik Svensson, medarbetare på kulturredaktionen