Mediemiss: Vi glömde Googles makt – igen.

Google fick då massmedial uppmärksamhet av precis det slag som önskades: Google framstår som världens mysigaste bibliotekarie, som ett under av faktabaserad objektivitet.

Vi googlar mer än någonsin. Mer än 20 000 gånger i sekunden faktiskt, globalt räknat. Vi ställer alla våra frågor till Google – det spelar ingen roll om vi överväger att sälja huset eller rösta på Juholt eller vaccinera oss mot influensa eller testa lite tantrasex till helgen. Vi är dessutom så chockerande lata att vi i 95 procent av fallen nöjer oss med ett av de tio första sökresultaten. Det är alltså uppenbart att Google formar vår världsbild.

Men problemet, som jag ser det, ligger inte främst där. Det ligger i våra egna huvuden.

När vi tänker på Google ser vi ett informationsflöde som går från internet via Google till oss. I själva verket är det lika mycket tvärt om. Det är vi som förser Google med information – om oss själva. Google sparar data om våra sökningar, så nära kopplade till oss som personer som lagen tillåter, i upp till 18 månader. Allt för att vi ska få bättre sökresultat och mer relevanta annonser riktade till just oss. Som en bieffekt kan Google rita upp mycket säkra diagram över alla möjliga trender i världen. De vet ju exakt vad vi frågar efter, vad vi tycker om, vad vi är rädda för, vad vi vill köpa.

Google är ensamt om att ha de kunskaperna. Fundera på vad det är värt, omsatt i makt och pengar.

Varje googling är ett bidrag till världens största och mest effektiva marknadsundersökning. Och när Googles svenska pr-maskineri glatt berättar att Eric Saade är en snabbare ökande googling än Justin Bieber i Sverige just nu, så är det ett strålande exempel på en ”ofarlig” kunskap som kan extrapoleras ur Googles ofattbart kraftfulla serverhallar. (Observera också att vi inte får veta något om de vanligaste sökningarna, utan om ”snabbast ökande”. En helt avgörande relevansskillnad.)

Google vill, som vanligt, att all världens information ska vara sökbar och användbar. Bara inte den information Google självt kontrollerar.

Jag är rätt besviken på hur svenska medier – av torsdagens och fredagens rapportering att döma – inte tycktes ställa en enda vass fråga om vad det är vi inte får veta, och om hur Google hanterar den unika information företaget har om mänskligheten.

Att ”cupcakes” har passerat ”rabarberpaj” på listan över matord är liksom inte grejen.