Varför vi ser rött

De finaste ämbeten vi har, de ska vi besätta genom allmänna val.

Varje människa har rätt till sin tro, men så fort denna tro gör politiska anspråk är den som vilken politisk hållning som helst, bara möjligen farligare eftersom den inte låter sig argumenteras med.

Detta är två åsikter som jag har. De är inte kontroversiella. De är inte konstiga eller ovanliga eller svåra att försvara intellektuellt. Ändå finns det få hållningar som lockar fram så många krypskyttar som dessa två.

Republikanen och den sekuläre humanisten. Hur ofta är de samma person? Ofta. Och alla vet ju hurdana vi är: Tråkmånsar, ”människor med pressveck på jeansen”, säger Johan Hakelius. Personer utan känsla för livets goda, utan andlig dimension. Vi är, mest av allt, människor i avsaknad av något – inte människor som är för någonting.

Vi är emot kungahuset mycket mer än vi är för den konstitutionella republiken.

Vi är emot Gud mycket mer än vi är för en moral baserad på den samlade mänskliga erfarenheten.

Vi saknar en klar idé om vem som borde bli president och vi har ingen färdig lösning för att mätta vår andliga hunger.

Vi saknar fantasi.

Ett av de vanligaste argumenten för monarkin – ”de gör ju ett så bra jobb för Sverige” – är så skrattretande dåligt eftersom det bygger på en meritokratisk idé: kungen är duktig, alltså ska vi ha monarki.

Vad säger dessa monarkister när kungen inte är fullt så duktig?

Man kan tycka att de senaste decennierna har erbjudit rätt generöst med både tid och incitament att ompröva argumentet.

Ett av de vanligaste argumenten för att troende skulle förtjäna särskild respekt – ”tron är en privatsak” – är skrattretande dåligt eftersom det bygger på uppfattningen att en tro, med alla de regler och rangordningar som ingår i paketet, ändå aldrig är politisk till sin natur.

Detta är bara ett par exempel för att visa på det uppenbara: Det är inte så lätt att med kyla och stringens argumentera för ett samhälle där Kungen och Gud ska spela viktiga roller för hur vi lever. Så vad gör personer som tycker så? De använder mobbningsargument.

Republikanen och humanisten präglas – och mina sarkasmer har nu, säger jag för tydlighets skull, upphört – också av ilska. Republikanen eftersom han eller hon ser ett undantagstillstånd i demokratin, en rest av ett ovärdigt ståndssamhälle, en rak motsats till vad upplysningen gav. Humanisten eftersom han eller hon ser precis samma sak – hur bevis och beprövad erfarenhet åsidosätts i skolundervisning, lagstiftning och konfliktlösning över hela världen, med hänvisningar till diversifierade och luddiga idéer om en skapare och hans reglemente.

Det är det oerhörda i detta som lockar fram ilskan. Lägg till det århundraden av förföljelse och krig som helt grundats i religiösa meningsskiljaktigheter och vi ser en humanist som har goda skäl att vara arg. Borde kanske vara mycket argare. Republikanens ilska är också den så där tråkigt principiell: demokratin är liksom ... viktig. Den är liksom ... inte till att skoja med, eller tänja på.

Den samlade pressen på Victoria Bernadottes livmoder just nu är omänsklig. Förhoppningarna som knyts till det ännu ofödda barnet är inte värdiga ett modernt samhälles välkomnande av ett litet barn. Inte utan tro på blodsmystik, eller Gud, eller både och.

Kvinnoförtrycket som historiskt och samtida tycks inbyggt i både monarki och monoteistisk religion syns tydligast genom en enkel titt på könsrollen: Kvinnans jobb är att vara straight och att föda, och att alltid vara värdigt kysk. Alternativa roller är inte förenliga med systemet.

Nu kan man på goda grunder hävda att sådana tankemönster dominerar det sekulära och liberalt grundade samhället också – med den skillnaden att det där ständigt utmanas och omprövas, och på sikt kommer att falla under tyngden från bättre argument.

Anders Haag skriver i Svenska Dagbladet tidigare i år att Fri Tanke förlags tidskrift Sans (knuten till Humanisterna) ”mycket väl skulle kunna vara utgiven av Sverigedemokraterna”.

Haags text håller inte samman. Den är genomsyrad av den indignation som bara en person som upplever en personlig kränkning känner, och texten i sig blir alltså ett bevis för behovet av en sekulär kritik av religionens praktiska uttryck i offentligheten.

Anders Haag var nu i samband med Sans premiär inte ensam om att gå i spinn över att någon formulerar sig kring värdet av en sekulär stat och kring behovet av att gå till strid mot religionsförtrycket. Även prästen Helle Klein drog till med några långskott från sin Seglora smedja, där den ­centrala invändningen gjordes till ett slags kolonialkritik: eftersom Sans lät en kvinna i burka pryda omslaget till ett nummer som handlar om hur kvinnors rättigheter inskränks av religion så var Sans uppenbart – ni har redan gissat det – rasistisk!

Ulla Rydbeck, socialdemokratisk riksdagsledamot, har upprörts mycket över det faktum att Humanisterna som sekulär livsåskådningsorganisation har ansökt om samma statsbidrag som alla andra livsåskådningsorganisationer kan komma ifråga för. Rubriken på hennes krönika i den kristna socialdemokratiska tidskriften Tro och politik i oktober 2011 är ”Humanisterna är ute efter pengarna”.

Byt ut ”humanisterna” i den rubriken mot ”judarna” eller ”muslimerna”, bara som ett experiment.

Marcus Birro, som väl för länge sedan har passerat något slags gräns där man egentligen inte behöver bry sig om vad han skriver, skrev i Expressen om Humanisterna som ”rättshaverister”. Han försöker sedan sy ihop världens matematiker med världens humanister – som om klara fakta, mätbarhet och upprepbarhet var hot mot mänskligheten, och inte de förutsättningar för upplysningsframsteg som de är.

Det är samma mobbningsargument där: Du gillar matematik. Du gillar att mäta saker. Det är därmed bevisat att du helt saknar estetisk känsla och insikter om allt som är outtalat.

Förmodligen skulle både republikanen och humanisten vinna mycket på att tygla ilskan. På att låtsas inte vara arga över de hundratals år av förtryck och rättsövergrepp som präglar monarkins och de monoteistiska religionernas historia. På att le överlägset och lägga fram milda argument, på att låta tiden ha sin gång, på att låta fluffargument om känslomässig otillräcklighet stå obesvarade.

Men det går inte. Ilska är i detta fall en giltig drivkraft. Den är befogad och rimlig, och den behöver få synas.

Tolerans och flathet är inte samma sak. För att på flera generationers sikt vinna kampen, för att få se en värld som styrs meritokratiskt och demokratiskt och i ljuset av beprövade vetenskapliga resultat, kommer det att krävas mer än ett jämnt humör.