Ännu en flykting korsar sitt spår

”Det finns inget centrum i Flen” säger en kvinna vi frågar om vägen, men violstaden visar sig ha ett köpcentrum à la Dystopia. Butikslokalerna bakom skyltfönstren ligger öde som efter den slutgiltiga ekonomiska kollapsen. Med gränserna hårt slutna – gränsbevakningen mot världen utanför EU är en miljardindustri – sjunker Europa som en sten.

Vi kör från Flens centrum mot Migrationsverkets förvar för utvisningsdömda i ett snöblandat regn som borde övertyga varje handläggare om det bisarra i tanken att någon människa frivilligt skulle vilja immigrera till detta land. Förvar I, förvar H, förvar överhuvudtaget, vad är det för ord att använda om en plats där människor lever? Men man kan ju inte kalla det häkte, även om folk ibland utan förvarning har hämtats hit av polis och inte alltid har omvärldskontakt: i förvar I känner inte alla till att det finns folk även i något som heter förvar H. Och man kan förstås absolut inte heller kalla det sluten psykiatrisk avdelning även om det är vad det påminner om: slussar, låsta dörrar överallt utom till toaletterna som inte kan låsas inifrån.

Vi hänvisas till besöksrummet. Vi har med oss lussekatter. Där sitter vi och adventsfikar, en ursvensk vana. Vi är från Tjetjenien, Sverige, Nigeria, Palestina, Azerbajdzjan, Libyen, Kongo, Armenien.

En kvinna som flydde till Sverige med barn födda under brinnande krig i Groznyj är ensam i förvaret. Var hennes familj finns får jag inte klart för mig men hon är orolig. ”Vi tjetjenska kvinnor är tåliga” säger hon, ”det måste vi vara.” Händerna plockar rastlöst med servetten, ansiktet förvrids regelbundet i en grimas mellan skratt och gråt: ”Det här är inte rättvist, och pastor Jean som gjort så mycket gott för så många, finns det inget sätt att skydda honom?”

Jag sneglar på Jean Kabuidibuidi, regimkritiker från Kongo bosatt i Sverige sedan åtta år tillbaka, älskad pastor i den kongolesiska församlingen i Stockholm. Hittills har han utsatts för tre misslyckade avvisningsförsök: första gången stoppades avvisningen innan planet lyft eftersom det inte fick landningstillstånd i Kongo, andra gången vägrade piloten lyfta från Sverige med Kabuidibuidi ombord, tredje gången flögs Kabuidibuidi till Kairo och tillbaka igen sedan planet han befann sig på – hört det förut? – inte fått landningstillstånd i Kongo. Någon förhandsinformation om att utvisningen var på gång hade den gången inte getts, varken till familj, vänner eller advokat, ”av säkerhetsskäl”.

Försöken att deportera Kabuidibuidi har hittills kostat hundratusentals kronor. Kabuidibuidi fruktar för sitt liv. Kabuidibuidi har blivit slagen och förnedrad av svensk polis. Jag övar mig på hans namn: Kabuidibuidi. Kom ihåg det namnet. Och kom ihåg: Mediarapporteringen om upprörande avvisningsbeslut – 91-åriga Ganna, de makedonska barnen – handlar inte om unika fall. Vad som beskrivs är enstaka exempel på ett systemfel vars tragiska effekter oftast inte kommer till allmänhetens kännedom.

Till vänster om mig frågar den tjetjenska kvinnan: ”Vi som skulle kunna göra så mycket bra i Sverige, varför sitter vi bara här, inlåsta som kriminella?” ”Jag skäms för mitt land”, svarar jag. Det är det enda svar jag kan ge henne och den unga killen till höger om mig som ska utvisas till Lagos, oklart när, han vet inte, ingen vet något, han har förvarats i en månad.

Jag frågar om han har föräldrar i Nigeria. Syskon? Han säger: ”Jag har ingen.” Han talar tre språk flytande men tiger mest, rastlösa ben, rastlös kropp. Vi skrattar åt det faktum att hela Sverige som är så enormt till ytan bara har nio miljoner invånare och jag tänker på det artvidriga med Frontex som sköter EU:s gränsbevakning, med svensk avvisningspolitik, med förvar H och förvar I. Arten vi tillhör, vi i besöksrummet på Migrationsverkets förvar i Flen, har alltid rört sig fritt över stora ytor, av överlevnadsskäl och nyfikenhet. ”Människan har fötter, inte rötter”, som så många migranter påpekat. Låt människan vara vad hon är. Låt oss vara vad vi är.