Hjort är gjort

Jag är på restaurang och har beslutsångest. Rödbetsrårakor med chèvre – bara tanken tråkar ut mig. Rödbetans lite fadda smak med getostens koftiga sälta. Det här med röd­betor och getost till vegetarianerna, hur länge ska kockarna envisas?

Mina vänner bestämmer sig, en efter en. Jag prokrastinerar. Fokuserar en stund på kristallkronorna i taket, de är nog från fyrtiotalet. Stora, vackra, gnistrande, och på något sätt kan jag inte stå ut med att äta rödbetor under dem. Rödbetor för 170 spänn.

När jag låter min mun snabbt uttala orden ”jag tar hjorten” till servitören är det som att träda ut ur mig själv för en sekund. En framtvingad kontrollförlust, ungefär som när man måste ringa ett samtal man oroat sig för. Tankarna svischar i mitt huvud, eller snarare, det är en hjort som springer. Runt runt.

När köttet kommer in, tillsammans med ett spritsat torn av potatispuré, tänker jag på honom. Hjorten. Eller var det en hon? Jag tuggar. Blir mätt. Sedan är han borta. Från tallriken. Men det har gått flera veckor och han springer i mitt huvud, än.

I våras läste jag reportageboken ”Äta djur” där New York-författaren Jonathan Safran Foer besöker gårdar och intervjuar köttbönder. Han ser ben knipsas av på djur som ännu lever och träffar lågavlönade anställda med arbetsskador. Det som berörde mig mest var fisk-vegetarianernas självbedrägeri. Om bara en del av grisarna lider när de slaktas är det säkert att alla fiskar lider. Många arter utöver dem som äts riskerar dessutom att utrotas.

Men, som jag skrev i recensionen i april, ingenting av det här är nyheter. Vi har Östersjön om knuten och grisskandalen häromåret i färskt minne.

En given följd av den hisnande läsupplevelsen var emellertid att jag lovade att sluta äta kött och fisk, allt utom lammen på mina föräldrars gård.

Såhär efter julen, den stora kötthögtiden, sammanfattar jag: hittills har det gått sådär. Om jag ska klappa mig själv lite på axeln har Jonathan Safran Foers bok i alla fall fått mig att helt sluta köpa kött i affär, inklusive franska charkuterier som jag älskar. Till ljudet av karnivorernas hånfulla flin åt jag majs och vegetarisk korv på sommarens grillfester. Jag har lärt mig tycka om tofu i thaimat och jag steker bara ekologisk och frigående omelett.

Däremot fallerade projektet delvis då jag snart bestämde mig för att äta de djur som var så att säga ”glada medan de levde”. Därav också ovanstående procedur kring att beställa hjort.

Jag är fullt medveten om hjortscenariots löjlighet och om min egen dåliga karaktär. Människor slutar äta kött varje dag. Jag har många vänner som aldrig tröttnar på rödbetor och som tycker att en pinjenöt är livets lilla goda. Djurrättsfilosofen Peter Singer anser att alla varelser som kan känna smärta förtjänar lika mycket omsorg. Filosofen Tom Regan menar att vi inte bör utnyttja djur eftersom de har ett liv som är viktigt för dem – oavsett deras nytta för människan (liksom fattiga inte existerar för att tjäna rika och svarta inte för att tjäna vita). Men oavsett om man delar dessa åsikter borde varje någorlunda upplyst människa rimligen – givet köttproduktionens, världssvältens och miljöns erbarmliga tillstånd – vilja sluta äta djur. Vegetarian är inget svårt att vara. Det är bara att bli.

I den nyutkomna reportageboken ”Matens pris”, som Sveriges radio-journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman nyligen tilldelades Stora journalistpriset för, är miljön i fokus. De berättar hur Amazonas skövlas till förmån för enorma sojaplantager som används för att tillverka foder till europeiska djur. Bönder i Brasilien blir sjuka och dör på grund av bekämpningsmedel på dessa plantager, spädbarn får i sig giftet via modersmjölken.

Trots detta importerar svenska Lantmännen soja till djurfoder därifrån. Den svenska sjunde AP-fonden, och därmed svenska folket, har indirekt intressen i bolaget Syngenta som säljer det giftiga medlet para­kvat i Brasilien.

Knäckfrågan i ”Matens pris” är dock densamma som i ”Äta djur”. Kött kräver flera gånger mer energi än vegetabiliska livsmedel. I Sverige har köttkonsumtionen ökat med 50 procent på 20 år och genomsnittssvensken äter 70 procent mer protein är han eller hon behöver. Slutade alla slentrianäta kött och animalieprodukter skulle man, förutom minskad fetma och färre hjärt- och kärlsjukdomar, kunna uppnå en övergripande förändring av hela jordens växtodling.

Det går att lösa det mesta på ekologisk väg. Men även om allt fler är beredda att betala lite mer för ekologisk eller närproducerad mat är nästan varannan vara i våra matkassar importerad, inte sällan från en annan kontinent. Dessutom är maten billigare än någonsin.

Idag säljer ekologiska producenter, som till exempel Ängavallen i Skåne, sitt kött dyrare och tar endast ut ett par procent i vinst. Därför förblir dessa företag små och levererar inte till de butiker där de flesta av oss köper vår mat. De storskaliga företag som intervjuats i ”Matens pris” och ”Äta djur” säger alla samma sak: om de inte erbjuder tillräckligt billigt kött går de under.

Dessa utmärkta granskningar handlar egentligen inte om mat utan speglar kapitalismen i sin mest utstuderade form.

De senaste åren har det gjorts en hel del journalistik på temat. Så sent som i höstas publicerade Dagens Arbete ett stort reportage från företaget Foxconn i Schenzhen i Kina, orten som kallas ”hela världens verkstadsgolv”. Här har arbetarna börjat ta livet av sig på grund av de usla villkoren.

Jag glömmer heller aldrig den skakande boken ”Sjukt billigt – vem betalar priset för ditt extrapris?” (2008) där Thella Johnson, Ola Wong och Jörgen Huitfeldt granskar den kinesiska smycke- och stenindustrin.

Berättelser av den här typen gör mig frustrerad och uppgiven. De är fantastiska yrkesprestationer och vinner ofta priser, men når sällan till de politiska diskussioner där de hör hemma. När den ekonomiska krisen eskalerar blir miljö och arbetares villkor genast ickefrågor – trots att vilket barn som helst som följt årets SVT-julkalender kan se hur tätt förbundet politikens tillväxtmantra är med missförhållandena. Man kan visserligen hävda att vi ”hjälper” de nya ekonomierna till välstånd – men måste då också fråga sig till vilket pris.

Det må låta förnumstigt men tål att sägas igen: att vi kan konsumera som om det inte fanns någon morgondag beror på att djur lider, fattiga människor utnyttjas och att jordens resurser exploateras.

Den amerikanske urbankritikern James Howard Kunstler, som skrivit om politik, ekonomi, oljekris och klimatförändringar i boken ”The Long Emergency” formulerar samtidsmänniskans monumentala brist på verklighetsförankring på ett träffsäkert vis: ”We suffer from too much magic”.

Ju mer medveten jag som privatperson blir om produktionsförhållanden och naturresurser, desto mer schizofren ter sig min vardag. Eftersom företagen levererar det folket vill ha signalerar alla mina inköp hur jag vill att världen ska se ut.

Ta paradoxen att jag för att kunna skriva den här konsumtionskritiska artikeln, alltså arbeta, är beroende av min Macbook-dator och av att fattiga kineser jobbar 13-timmars nattskift för 1 500 kronor i månaden. Eller varför inte den absurda kärlek jag kände för datorn då den var ny.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark sammanfattar i den nyutkomna boken ”Avgrunden” hur den aggressiva kapitalismen i kombination med globalisering gått över styr på bara några få decennier. Det är bara att konstatera att människan är en hopplöst förändringsobenägen figur som inte alls globaliserats i samma takt. De flesta känner till vad vi utsätter världen för. Dessvärre är mänsklighetens empatiförmåga fortfarande kvar i det gamla jordbrukssamhället – den lyser med sin frånvaro när det gäller det som befinner sig utanför vårt direkta synfält.

Carema-skandalen från i höstas är ett tydligt exempel. Största skälet till att vi reagerar är inte missförhållandena i sig, utan att det handlar om vår egen mormor och inte om försvars­lösa grisar eller fattiga arbetare.

Jag firade julen på Österlen. Julbordet är vegetarianens allra knivigaste dilemma: någon du älskar matar dig med kött. Jag vet inte om det kallas kärlek eller feghet men på jul­afton tog jag en bit skinka (en rätt vars överlevnad antagligen bara handlar om envisa traditioner och hemgjord senap).

På grund av mitt irrande i menyernas gråzoner sitter Jonathan Safran Foer numera ständigt som en apa på min axel. Under julen har han tjattrat allt högre: Vår rikedom betyder inte att djuren och resten av världen är till för att tjäna oss.

Det är dags att bita i den sura rödbetan. Det håller inte att avfärda rättviseresonemanget som utilitarism, verkligheten är för påträngande. Både för miljöns, andra människors och inte minst för vår egen värdighets skull måste vi som faktiskt kan avstå en del av vårt välstånd och börja betala mer för mindre – eller snarare, betala vad saker i själva verket kostar. Att sluta äta kött, i alla fall det massproducerade och icke ekologiska, är både en symboliskt viktig och relativt okomplicerad manifestation.