Åt dem som har

Så löd ingressen till Göteborgs-Postens granskande text i förra veckan. Tidningen har gått igenom läget för Göteborgsoperan, och ger en på det hela taget dyster bild. Folk gillar inte opera. I alla fall inte i en sådan omfattning att de vill lägga en kväll på att se den live. Och att betala vad det faktiskt kostar genom en osubventionerad biljett? Det finns inte på kartan.

Varje biljett rabatteras med cirka 1 500 kronor. Det är både mycket och lite. Kulturen får bara ta hand om några få procent av det offentliga Sveriges samlade utgiftskonto årligen, och kvalificerat kulturskapande är en utsatt verksamhet som i nästan samtliga fall leder till mycket små inkomster för utövaren.

Utövaren utövar ändå. Kulturen har den dragnings­kraften.

Samtidigt finns här ett pedagogiskt problem. Det finns alltid politiska grobianer som menar att precis all kultur, allt från stadsbibliotek till operahus, bara kan vara legitim om den bär sig själv ekonomiskt. Märkligt nog vill sådana politiska grobianer aldrig att man ska betala när man får hjälp av polisen eller brandkåren. De är alltså beredda att omfamna idén om en viss samfinansiering för samhällsnyttiga tjänster.

Återstår då att övertyga om operans och stadsbibliotekens samhällsnytta. Det kan man göra med lätthet. Men var, exakt, går gränsen för när ett kulturutbud passerar nivån för samhällsnytta och skrider in på lyxstadiet? Det är fruktansvärt svåra bedömningar som måste göras där.

Just därför är Göteborgs-Postens kartläggning så välkommen. Den visar att de kraftfullt subventionerade operabiljetterna i allt väsentligt kommer redan välbeställda personer till del.

Samt att det som visas på operans scener inte är relevant för människor bosatta i Angered. Möjligen också att även subventionerade biljetter är för dyra för den samhällsklass som huvudsakligen bor där.

För att på sikt kunna försvara hela idén om en delvis skatte­finansierad kultur behöver landets teaterdirektörer och konstnärliga ledare ta sig en rejäl funderare. Vad är viktigast i Malmö nu, för att tänka lokalt? Att sätta upp ”Tirfing” med stor subvention på fin scen? Eller att ta nästa generation på allvar, med en brett anslagen satsning på uppsättningar på regionens gymnasieskolor?

Konstnärlig frihet kan ibland behöva samsas med lite pragmatik. Utan legitimitet hos nästa generation – och hos fler invånare än sådana som tjänar mer än en halv miljon om året – blir det sannolikt inga skattemedel alls i framtiden.