Elektra – om våld och hämnd

Den brittiska regissören Lucy Pitman-Wallace stod för en av de mest utskällda teaterföreställningarna i Malmö ifjol. Ett historietroget visuellt koncept av Shakespeares ”Mycket väsen för ingenting” fick utstå spott och spe, i folkmun och på tidningssidorna. Orsaken till kritikvågen var framför allt pjäsens genusproblem, inskrivet i manus sedan 1598. Ett par år tidigare hade samma Pitman-Wallace fått minst lika mycket uppmärksamhet för en annan klassiker-tolkning på stadsteatern, Schillers ”Maria Stuart”. Fast då var det istället legio att stämma in i en unison hyllningskör.

Man kan dra minst två slutsatser av det brittiska teamets närvaro i den skånska teatermyllan. Det första är att vissa föreställningar då och då får i uppgift att bära åsnehuvudet. För det andra är det uppenbart att Lucy Pitman-Wallace med sitt brittiska handlag och temperament väcker affekt. Om det är ett kvitto på kvalitet förblir en smaksak och kanske också en fråga om teaterkultur – men att regissören vet vad hon vill är säkert.

Nu har lilla Månteatern i Lund kidnappat den omsusade regissören och gett henne en uppgift som hon antagligen ryggat för, om hon vetat. Om hon vetat vilket här och nu hennes iscensättning av ”Elektra – besatt av hämnd sedan cirka 410 f.Kr.” skulle komma att spelas i. Om hon vetat att en Malmö-pojke skulle skjutas i huvudet mitt i nyårsfirandet på premiärkvällen. Om hon vetat att ytterligare ett mord på öppen gata skulle ha inträffat redan vid det andra speltillfället. Jag vill tro att det är tack vare det sammanhållna konstnärliga laget, med regi, scenbild, ljus och musik i tät konfrontation, som föreställningen förmår axla oron för det som sker, inte bara ute i världen, utan i våra egna kvarter.

Så har Elektra blivit en berättelse om det vi nu kan se på nära håll: mord, hämnd, våld framför nakna ögon. Månteatern angriper dramat utifrån en samtida, irländsk nydiktning av det grekiska eposet. Texten har översatts av Jan Mark, som överfört ett blytungt innehåll till bitter samtidsprosa. I Jessica Curtis domnande mörka kåpor trängs skådespelarna på det lilla scengolvet, som publiken möter upp på tre sidor. I fonden en ettrigt röd vägg, ett grekiskt graffitiplank, där skådespelarna ömsom stryker på ny färg, ömsom ristar in dramats namn med kol: Agamemnon, Klytaimnestra, Aigistos.

Pjäsens självklara smärtpunkt är Hanna Sjögren, som bär Elektras huvud som på en påle. Hon är gruvlig som mardrömmen och samtidigt klar som om hon just vaknat. En fin utväxling sker mellan denna sjögrenska Elektra och Ellen Siöös syster, Krysotemis. Mörkt ställs mot ljust; ett tungt sinne mot ett luftburet. Annars dras skådespeleriet som helhet ner av att ensemblen spelar mycket på känslor och som en konsekvens gasar i lite olika riktning och tempi.

Men som grepp om ett trauma bär det. I Anders Ortmans tonsättning skär och gnider sig körens stämmor mot varandra. Det gör Månteaterns Elektra till ett påträngande rekviem mitt i vår tid.