Brottsstycken av  en stad

Jag hörde polishelikoptern först när jag var på väg hem från trettondagens manifestation på Gustav Adolfs torg. Swosch, dunk, swosch, dunk; en enveten hushållsmixer ovanför taken.

Det var strax efter klockan 18 och kylan bet i fötterna efter timmen på torget. Det hade varit en gripande demonstration mot våld och vapenvansinne.

Gråten från de anhöriga till 15-åringen som mördats på nyårsaftonen hade förstärkts av folkmassans tystnad. Säkerhet! krävde offrets familj. Var finns polisen? frågade de.

Hemma gjorde jag en kopp kaffe och ställde mig vid fönstret i arbetsrummet. På andra sidan Föreningsgatan fanns polisen. De hade parkerat sina fordon strax innanför grindarna till kyrkogården. De var många. Kyrko­gården spärrades av. Blåljus blinkade vid ingångarna. En polishund skällde. Polismän till fots svepte över gravarna med starka ficklampor. Hela tiden hovrade helikoptern i sydost. Så småningom dök den in mot kyrkogården, slog på strålkastarna och skar ut stora cirklar av ljus i mörkret.

Efter en halvtimme, fyrtio minuter var sökandet över och polisbilarna rullade iväg. Jag stod kvar en stund vid fönstret med min kaffekopp och tänkte att det här är Malmö. Jag tittar på det. Alldeles nyss var det precis som på bio.

Några dagar senare försökte jag ta reda på vad som egentligen hade hänt. Varför detta stora pådrag? Malmöpolisens presstalesman svarade i ett sms: ”Det var en person som ringde och sa att en person var skjuten inne på kyrkogården, men man hittade ingen.”

En slump att falsklarmet kom i nära anslutning till manifestationen på torget? Det är alltid svårt, ofta omöjligt, att avgöra om något beror på slumpen eller ej.

Fem människor mördade med skjutvapen i Malmö inom en månad, det är extremt. Det är förklarligt att det leder till krav på att något måste göras nu, genast, och det är lika förklarligt att det driver fram en debatt om tänkbara orsaksfaktorer. Helikoptrarna startas. Strålkastarna sveper genom mörkret. Alltid hittar man något, men man får vara försiktig så att man inte bara hittar det man från början bestämt sig för att leta efter.

Extrema händelser, i synnerhet extrema brott, används ofta i samhällsdebatten som argument för att grundläggande sociala strukturer och/eller människors förhållningssätt till världen och varandra har förändrats till det sämre.

Men just det faktum att en händelse eller händelsekedja uppfattas som extrem borde egentligen tala för att på djupet är trots allt det mesta sig likt.

Det är egentligen en ännu mer oroande tanke. Om det hemska kan förklaras med att det ena eller det andra har försämrats på ett avgörande vis vet man ju också vad man ska göra för att slippa det hemska. Man ska trycka på knappen och backa bandet. Om fruktansvärda händelser istället bara kan förstås med hjälp av ett komplex av sammansatta, svårfunna och sega strukturer och ett lika trassligt komplex av tillfälligheter ter sig verkligheten genast mer hotfull och ogästvänlig.

Det är därför människan gör sig gudar med planer och avsikter. Det är därför de flesta av oss gärna vill tro att vi lever i en alldeles särskild tid på en alldeles särskild plats där allt därför kan förklaras med x eller y (valfri käpphäst). Också experter faller gärna för denna frestelse.

Söker man i tidningsarkivet upptäcker man att Malmö i många decennier varit ”gangsterstaden”, för att nu låna en aktuell vinjett från den Sverigedemokraterna närstående webbsajten Avpixlat.

Sommaren 1975, till exempel, var det kriminaliteten i Malmös parker som skapade rädsla och rubriker. Ett informationsmöte för äldre hölls i september i St Petri församlingslokal. Ett antal experter medverkade och svarade på frågan vad som låg bakom den ökande våldsbrottsligheten. ”Statusjakten”, svarade en av dem, en fritidspedagog:

– När folk har dubbelarbetat och fått stereo och heltäckningsmattor släpper de inte in barnen i lägenheterna. Vi har fått så kallade påsbarn som får en smörgås och lite mjölk uthängt i en påse på dörren. Vi har glömt det viktigaste. De mänskliga relationerna.

Den dåvarande polismästaren Bertil Finnberg såg roten till problemen i förändrade familjestrukturer.

– Vi måste ha normer i hem och skola. Barnen behöver en mor som stannar hemma.

När pensionärerna oroade sig över vad narkotikan skulle kunna ställa till med lugnades de av expertpanelen. Narkomaner var skygga typer, fick auditoriet veta, och på intet sätt farligare än andra.

När det gällde våldsbrott ansågs alltså arbetsmarknaden för kvinnor ha större förklaringsvärde än narkotikamarknaden. En felbedömning, måste man så här i efterhand konstatera.

Att bara dagar efter begravningen av den mördade 15-åringen raljera över tidigare perioders försök att mentalt hantera rädslan för våldsbrott skulle kunna uppfattas som stötande, arrogant och icke-empatiskt.

Men man visar också respekt för sorgen genom att inte usurpera den, snylta på den. Man visar också respekt för sorgen genom att bibehålla ett analyserande perspektiv.

Det är därför man kan och bör fundera över varför man så ofta får intrycket att orsaken till att våldsdåd inträffar i Malmö är att de inträffar i ”Malmö”.

Det blir staden själv som är källan till brotten, medan våldsamma händelser i andra stora svenska städer, Stockholm eller Göteborg, så gott som alltid sätts i en specifik kontext: kroglivet, nätkulturens effekter på tonåringars personligheter, specifika kriminella miljöer och så vidare. Våldsbrotten blir där ett symptom på problematiska sidor av samtiden som finns representerade i staden, men som inte görs identiska med dem. Malmö däremot är sina brott och brotten är Malmö.

Varför denna särställning? Jag tror att det beror på att ”Malmö” används som ett kodord för ”invandrare”.

Det är därför Sverigedemokrater och deras likasinnade med sådan vällust frossar i skräckrapporter från ”gangsterstaden”. Ju värre desto bättre.

Men i en stad där 30 procent av befolkningen är utlandsfödd, tio procent har två utlandsfödda föräldrar och ett stort antal av de övriga invånarna på det ena eller andra sättet (via män, fruar, pojkvänner, flickvänner och så vidare) har kopplingar till migrationen blir ”invandrare” ett så trubbigt begrepp att det har noll förklaringsvärde. Vi är inte en stad av 150 000 kriminella. Vi är en levande, mångfacetterad, dynamisk stad som också, inte unikt för städer, har problem med fattigdom och kriminalitet.

Malmö är en stad med mycket kriminalitet, har förmodligen alltid varit det. En av de viktigaste förklaringarna är det geografiska läget. Gränsstäder erbjuder många möjligheter till skumraskaffärer.

Men att det är illa betyder inte nödvändigtvis att det blir värre. Det finns tvärtom uppgifter som tyder på att brottsnivån i Malmö sjunkit under 2000-talet, precis som i Sverige i dess helhet.

Kjell Elefalk var tidigare utvecklingsdirektör på Rikspolisstyrelsen. Under flera år tjänstgjorde han som rådgivare till polisen i Skåne. Han är nu konsult i trygghetsfrågor, och det är han som med stöd i polisens stora trygghetsmätningar, som bygger på återkommande enkäter där ett stort antal människor får skatta sin egen utsatthet för brott och andra otrygghetsfaktorer, formulerar tesen att antalet ”mängdbrott”, det vill säga våld och stölder och skadegörelse som drabbar enskilda, faktiskt minskat, också i en så kriminellt belastad stad som Malmö.

När han gör det i debattartiklar eller intervjuer blir han hånad, hatad och verbalt lynchad i kommentarsfälten.

”Äh, det är direkt religiöst”, säger han när jag talat med honom i telefon.

För många människor bara måste kriminaliteten bli värre och värre. Det är en trosfråga. Det handlar om att värna och bekräfta en världsbild. Det gäller i första hand, men inte bara, för den främlingsfientliga högern. För delar av vänstern, som ser kriminalitet som ett symptom på social misär och utsatthet, kan föreställningen om en allt värre brottslighet tjäna som en bekräftelse på att Sverige blir ett allt brutalare klassamhälle.

De har i och för sig inte helt fel.

De undersökningar Elefalk lyfter fram visar att samtidigt som det finns områden i Malmö, främst bland dem Limhamn och Västra innerstaden, där den uppleva tryggheten är mycket stor finns här också några av Sveriges mest otrygga områden. Värst tycks det vara i Södra Sofielund som 2009 noterade det högsta uppmätta otrygghetsvärdet i Sverige någonsin.

– Malmö har den största trygghetssegregeringen i hela landet, säger han.

Trygghetssegregering. Det är ett bra ord. Vad det säger är att de människor som i den SD-färgade retoriken pekas ut som det stora kriminella hotet mot Sverige, de människor som bor i invandrardominerade problemområden, i själva verket är brottslighetens primära offer.

Vad göra? Kjell Elefalk säger att polisen borde prioritera områden snarare än ärenden, det vill säga särbehandla de otrygga områdena i Malmö positivt; utreda allt, åka på allt och på så sätt bygga en relation till de människor som bor där på en grund av förtroende

Det låter som en bra början. De stora sociala strukturfrågorna får vi ta senare. Först gäller det att med polisiära medel få bort gängen och vapnen från gatorna.

Huvudet kallt, hjärtat varmt (jo, jag älskar Malmö!) och ett steg i taget. Det är så vi går vidare.

Per Svensson

medarbetare på kulturredaktionen