För snart sju år sedan blev jag pappa. Känslorna rann över åt alla håll, precis så som de ofta gör för nyblivna föräldrar. Mitt sätt att förhålla mig till det var att skriva om och till den lilla. Jag startade något så ovanligt – detta var 2005! – som en pappablogg.

Jag kallade mig ”Hemliga pappan” och såg häpet på besöksräknaren. Folk kom i tusental och läste och kommenterade. De var snälla. De hjälpte mig med råd, och de bekräftade hela känsloregistret från onödig oro till larvigt kärlekslall. Det fanns stunder då jag fascinerades lika mycket av den digitala revolutionen som av bäbisens ljud.

Efter en tid blev ”Hemliga pappan” en bok och jag fick inleda ett fler­årigt försvar. För vart jag än kom för att prata om boken eller läsa ur den, så efterfrågades mina råd. Råd som jag omöjligt kunde ge. Föräldrar som väntade sin första tittade på mig, pappa till en enda ettåring, som om jag var expert på föräldraskap.

Vilken tyngd får man då inte om man har nio barn i stället? Som Anna Wahlgren?

Där någonstans finns en avgörande insikt från mitt liv som blogg- och bokpappa. När det handlar om föräldraskap sätter vi likhetstecken mellan personlig erfarenhet och expertis. Många barn lika med erfaren förälder lika med sakkunnig person, värd att lita på.

Det är ungefär lika intelligent som att säga att en person med god aptit måste vara en bra kock.

Jag värjde mig hela tiden. Jag var övertydlig i bokens förord. ”Jag vet inget om hur det är, jag vet bara hur det är för mig”, skrev jag. Samtidigt var jag ju lika vilsen som alla andra nyblivna föräldrar, lika vilsen och därmed lika formbar. Ingen är så formbar som nyblivna föräldrar. Nyblivna föräldrar river upp himmel och jord och golvet i köket en vecka innan bäbisen kommer. Nyblivna föräldrar nöjer sig med skärvor av bevis för att maträtt A är skadlig och sovsätt B det bästa. Man frågar alla om allt. Anekdoter blir till sanning.

Mitt i detta, sedan trettio år, finns Anna Wahlgrens ”Barnaboken”. Det är en fin bok, anspråksfull på många sätt, i sin stormiga växling mellan nästan poetisk kärlek och konkreta instruktioner. Håll så, lyft så, amma så här, tänk så där.

Men i ljuset av den uppgörelseroman som Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt nu har utkommit med, ”Felicia försvann”, blir det något av en chockupplevelse att återvända till ”Barnaboken”.

För var, exakt, finns denna enormt inflytelserika barnexperts verkliga auktoritet? På vilket sätt kan vi, tusen och åter tusen föräldrar som har läst henne, lita på att hon faktiskt vet vad hon pratar om?

Bara på ett sätt: hon har ju så många barn.

Mitt intryck – baserat på exakt samma bräckliga auktoritet, nämligen min personliga erfarenhet av att ha två och snart tre barn – är att Anna Wahlgren har lyckats bäst med sina första kapitel, och därmed med barnens första tid. Hon skriver känslosamt och konkret om graviditet och förlossning, om den lilla nya människans vedermödor.

När jag sedan hoppar fram och läser hennes tvärsäkra besked om hur min sexåriga flicka ”är”, känner jag plötsligt raseriet stiga i mig.

Vad vet du? Anna Wahlgren, vad fan vet du om henne?

Och plötsligt faller allt för mig. Om hon är så här svepande, så här generaliserande, så här svajig i sin analys av hur sexåringar ”är” – varför skulle hon vara mer pålitlig i sin beskrivning av hur man bör sköta en nyföding?

Kjell Häglund, kulturskribent med smått legendarisk hårdhet och stor sanningslidelse, skrev i onsdagens Expressen (18.1) om Anna Wahlgrens aningslösa propaganda för en scientologinspirerad syn på barnpsykologi.

Jag kan inte bedöma hur rätt han har. Men jag behöver heller inte den texten för att dra mina slutsatser om hur jag i fortsättningen ska förhålla mig till ”Barnaboken” och dess författare. För att återvända till matmetaforen: Ätit mycket har Anna Wahlgren gjort. Hur skicklig hon är med grytor och kastruller har jag ingen aning om.

Jag bör skylla mig själv för denna felbedömning. Jag gjorde som alla andra. Jag förväxlade erfarenhet med expertis.