Heder och samvete

Det finns ett fotografi där Fadime Sahindals långa, lockiga hår ligger över ena axeln. Hon tittar rakt in i kameran. Hennes mun ser ut som om den krusar sig till ett leende. Kontrasten finns i hennes blick som är stenhård. Lite sorgsen kanske. Men bestämd. Och i den stora, böljande frisyren läser jag in frihet.

Jag kanske övertolkar bilden, men den har följt mig i ett decennium.

Än idag är det smärtsamt att ta in hennes öde. Hon hade just besökt sin mamma och syster i smyg, efter att ha levt skild från familjen i flera år, när hennes pappa attackerade henne och sköt henne i huvudet. Det var alltså kärleken till familjen som gjorde att hon befann sig i Uppsala den dagen för tio år sedan, trots att fadern hade hotat att döda henne om hon någonsin satte sin fot i staden igen.

Två månader tidigare hade hon stått i riksdagen och sagt:

”När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma vilken man jag skulle dela mitt liv med.”

Hela talet finns på webben. Det måste vara ett av de starkaste och klokaste och mest angelägna tal som har hållits i det huset. Fadime Sahin­dal ansträngde sig för att vara nyanserad men skarp. Hon beskrev hur hon hade vänt sig till polisen efter att fadern och brodern hotat att ta livet av henne för att hon hade en svensk pojkvän och förmodligen inte var oskuld längre: ”för [polisen] var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna. [...] Vad förväntar du dig utav oss? Vi har inte råd att tillhandahålla dig en vakt som bevakar dig dygnet runt, blev polisens svar till mig.”

Minnet av Fadime är starkt förknippat med Mona Sahlin. De hade haft kontakt flera gånger och jag kommer ihåg hur Sahlin plötsligt ändrade inställning efter mordet.

Fadime hade varit ”förundrad” över att den kvinnliga politikern inte förstod hennes situation. Varför hade Sahlin inte velat förstå? Hon själv beskrev det så här: ”Jag var helt enkelt rädd att låta som Sverigedemokraterna: ’se där, sådana är invandrarna, ut med dem bara’. Istället var jag feg, och blundade.”

Sahlin beskrev sedan hur hon skulle vässa klorna när hon gråtit klart och så räknade hon upp nödvändiga åtgärder för att komma till bukt med hederskulturer. Tio år efter det är barnäktenskap och tvångsäktenskap fortfarande inte kriminaliserade i Sverige. I tisdags skrev jämställdhetsministern Nyamko Sabuni att just de två sakerna nu ska utredas av regeringen. Ja, det är på tiden. Sabuni beskrev också att hon ska ”studera möjligheten att inrätta en specialstyrka hos polismyndigheten för att hantera frågor som rör barn- och tvångsäktenskap.” Det är just den kunskapen som Fadime Sahindal efterfrågade i riksdagen.

Arbetet har inte stått stilla i tio år. Det har avsatts hundratals miljoner kronor för att hjälpa flickor – och pojkar – som försöker slå sig fria från begränsande hederskulturer. Men, som Dilsa Demirbag-Sten sa i Sydsvenskan i går: många feminister har fortfarande problem med att prata om hederskulturer och hedersmord, man talar hellre om patriarkala våldsamma mönster som finns i alla folkgrupper. Just de termerna användes av Feministiskt Initiativ när partiet i veckan tog avstånd från begreppet heders­våld.

Feministiskt Initiativ är förmodligen rädda för samma sak som skrämde Mona Sahlin före mordet, att låta som det där främlingsfientliga partiet som nu är invalt i riksdagen. Men den bittra konsekvensen blir att heders­våldet blir svårare att bekämpa.

Hederskulturer är svåra att definiera, men alla som har utsatts vet att det inte handlar om luddiga patriarkala mönster. Det är ett system där kollektivets heder sätts framför individens frihet. Ett system med en extrem social kontroll. Män från Mellanöstern är inte generellt våldsamma monster som vill låsa in kvinnor och alla som växer upp i hederskulturer riskerar inte att hedersmördas. Där har diskussionen ofta varit alltför kategorisk. Det handlar oftare om att man inte får ha en pojk- eller flickvän innan man gifter sig, att man ska hålla på sig till bröllopsnatten, inte får gå på bio eller på klubb, att man måste bo hemma tills man har gift sig. Diskussionen om hederskulturer får inte begränsas till de mest dramatiska fallen.

Det viktigaste är att fler vågar träda fram och berätta om sin vardag och de vittnesmålen måste vara ett naturligt inslag på den feministiska dagordningen.

Därför är det frustrerande att det fortfarande finns antirasister som tar avstånd från begreppet hederskultur. Så sent som för ett år sedan skrev Masoud Kamali, som tidigare ledde regeringens utredning om diskriminering, att ordet hedersmord var rasistiskt eftersom det hängde ut folk från Mellanöstern. Kamali gjorde sedan en halsbrytande analys: ”Ingen har förnekat det specifika i mordet på ’olika’ kvinnor. Olikheten däremot står inte för ’kultur’ eller nationalitet utan för historiska och socioekonomiska förhållanden skapat med god hjälp från rika västländer.”

Kamalis världsbild hjälper inte direkt till att förbättra situationen i Sverige. I romanen ”Stjärnlösa nätter” (2011) skriver Arkan Asaad från Eskilstuna om hur hans släkt tvingade honom att gifta sig med sin kusin i Kurdistan. I boken berättar Arkans alter ego, Amar, för Migrationsverket att äktenskapet var arrangerat. Att handläggarna därför borde avslå kusinens ansökan om att få komma till Sverige. Han ber dem att inte skriva ut anledningen i avslaget, eftersom kusinen Amina då kan råka illa ut. Men just det händer. Han får svaret: ”vi måste skriva att äktenskapet var uppgjort”. Amar svarar desperat: ”Du kommer att ta kål på mig och min familj.”

När jag intervjuade Arkan Asaad förra året betonade han vikten av att inte bemöta desperata människor med kalla byråkratiska argument.

Asaads bok visar att hederskulturen inte bara drabbar kvinnor. Bokens Amar, nitton år, blir utskälld av sin faster när han diskar. I Kurdistan ifrågasätter han – till sina kvinnliga släktingars fasa – arrangerade äktenskap: ”’Nej’, sade jag. ’Jag tror på kärleken’. Kvinnorna i köket tittade på mig som om jag var korkad.”

Sedan går det snabbt. Släkten gör upp om äktenskapet. ”Mitt liv var en handelsvara och de sålde mig billigt”. På bröllopsfesten ler han inte en enda gång. Han känner sig våldtagen.

Det finns ett annat skäl till att just Arkan Asaads vittnesmål är viktigt. Han beskriver hur kulturer inte är statiska. De går att förändra. Han åker nu runt i hela landet och föreläser om hederskulturer. Och han är hoppfull, full av idéer om konstruktiva lösningar. Han har till och med närmat sig en försoning med sin far. Det måste ha varit en smärtsam process, men det går.

Människor kan förändras. Likaså uråldriga strukturer. Vi måste tro på det. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att förvalta minnet av Fadime.