Barnet som tog över berättelsen

När Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” kom 1976 var många chockade: hur kunde hon ge ut så här mycket hat mot sin mor medan hon ännu var i livet?

Trettiosex år senare syns en tydlig förskjutning i blodsbandsmoralen. Det anses inte bara okej att bryta med sina föräldrar, det är därtill förhållandevis odramatiskt att dokumentera känslorna kring det i bokform. Thorvalls son Hans Falk gjorde det förra året i ”Uppväxt”.

Och nu vet alla som någonsin brytt sig om föräldrauppfostraren Anna Wahlgren att hennes dotter Felicia tycker att hon var en fruktansvärd mor.

Wahlgren och Thorvall blev ett slags frigörelseförebilder. De ville gärna ha män vid sin sida, men ansåg inte att man behövde stanna hos dem. De skrev om sina sex- och kärleksliv och lika mycket om sina barn. Kanske anade de att de satte igång en berättelsestafett. En slags bli-­kvitt-med-arvssynden-skrivande i rakt nedstigande led.

D et är en vardagsmorg on klockan nio, på andra sidan boklanseringen. Felicia ger många långa, sökande svar på ett språk som visar att hon gjort många år i terapi. Men när jag frågar om hon tänkt på om hennes barn också kommer att ge ut böcker kommer svaret snabbt:

– Jag hoppas de gör det. Verkligen.

– Vi lever i en tid då vi blir mer transparenta. Sen protesterar ju jag mot detta med att lämna ut barnen så mycket. Där är jag ju inne på ett väldigt svårt dilemma själv eftersom jag skriver om mina barn.

– Vi levde i det offentliga rummet under min uppväxt och min bok är en väldigt naturlig konsekvens av det. Den här ensamma berättelsen min mamma började på fick en fortsättning. Det är därför jag hoppas att mina barn fortsätter.

Felicia, vars flicknamn var Feldt, började skriva på de stycken som utgör ”Felicia försvann” när hon gick in i en flerårig depression 2005. Hon samlade text i fem år.

Hur är relationen med dina barn nu?

– Den är väldigt bra. Men den yngsta bor fortfarande inte hos mig utan hos sin pappa. De äldsta två har jag pratat mycket med. De växte ju upp med gamla ullstrumpor som jag gick i.

Du körde samma stil som din mamma?

– Ja, jag körde samma stil. Jag skrämde gärna dem, men inte för att jag ville skrämma dem. Men de blev skrämda för att jag var arg. Vi har pratat mycket om hur jag ska kunna ta tillbaka att jag har varit så arg på dem. Ge dem en trygghet som jag inte kunde då.

Felicias två yngst a barn har läst boken.

– Jag vet ju inte om min yngste son förstår boken. Men han är en otroligt smart och känslosam liten man. De två äldsta har avstått för att slippa svara på frågor och för att de har en bra relation till sin mormor och inte vill hamna mitt i en strid, säger Felicia.

– Jag är den första att förstå det, jag läste inte ”Barnaboken” eller morsans andra böcker när jag var ung heller.

– Det barnen har uttryckt mest är en vilja att värna mig: ”Ska du verkligen göra det här, orkar du det här?” De har ju sett mig när jag var sjuk. ”Nu är det ju så bra mamma, ska du verkligen ...”

Vad svarade d u dem?

– Att jag behöver göra det här, och förhoppningsvis kan ni på längre sikt se att det här är väldigt mycket för er skull. För det här är att ta ansvar för min historia, det är mitt sätt att ta ansvar för er framtid.

Att bryta den kv innliga arvssynden?

– Ja. Precis. (Skratt) Nej, men det gör man ju inte bara på en generation.

I ”Felicia försvann” beskrivs hur Felicias yngste son redan när han är tio år gammal tar avstånd från sin mamma.

– Jag tyckte det var så fint. Och att han var så modig i det, så ung som han var. Och vågade säga att det fanns trådar i min relation till min mamma som han inte ville vara i närheten av.

Vad som än sägs om tröttheten på jagböcker och uppgörelseprosa så är det uppenbarligen inte sant. Recensionerna har varit övervägande positiva men framför allt: Känslomässigt engagerade. Aase Berg skrev i Expressen att hon hade svårt att tro på porträttet av förövaren.

Jag brukar se Anna Wahlgren skrida fram med en cigg i handen längs Skanstulls mest gudsförgätna gata där solen inte riktigt når in. Hon är alltid väldigt bedagat tjusig. Hon har skött sin pr-bit i dramat snyggt och nöjt sig med att skicka ut några korta rader till medierna om att hon håller tyst och inte tänker ta heder och ära av sin dotter.

Har du inte känt att ”herregud, nu får min mamma bara slut a ha så stor betydelse i mitt liv”?

– Jo, det är klart. Men att hitta självkänslan och vad som är jag – det tog jättelång tid. Jag tror att det hade gått fortare om det hade funnits andra människor runt om, till exempel dagispersonal som hade kunnat visa att det finns andra sätt att vara på.

Hon är tydlig med att hon inte är ett dugg besviken på sin far, som försvann ur hennes liv när hon var fyra-fem år, för att återvända när hon var 40. I boken skriver hon att hon alltid stått på mannens sida.

– Det är en motreaktion på att växa upp i ett matriarkat, med allt vad det innebär. Det är häpnadsväckande hur många i min ålder som på riktigt betraktar mannen som lite mindre värd som förälder till exempel. Men så har vi ju också fått höra från våra mammor att ”Du vet ju hur män är”.

– Jag har jobbat i sjukvården med många kvinnor och jag tycker kvinnor är jättesvåra och jättekrångliga och jättebesvärliga och att det är mycket lättare att vara med män.

Det finns de som t ycker att beskrivnin garna av din mammas skabrösa sidor och o lika män gränsar til l det moralistiska, kan du förstå det?

– Jag tycker inte att jag dömer min mamma i boken. Jag minns att jag kände en väldig välvilja under min barndom, att jaha här kommer en ny man, det här är kul, det här är spännande. Jag ville gärna ha en man i huset, jag saknade ju en pappa.

Kommer du skriva f ler böcker?

– Jag vet inte. Det är så svårt när man skriver något som är så nära en själv att tänka att hur skulle jag kunna skriva något annat.