Konst med ett budskap

Vem är Dan Park?

Jag vet det här: Han är gatukonstnär i Malmö. Han kommer ursprungligen från Umeå. Han har en blogg där han lägger ut bilder på alla sina kvitton och han tycks uteslutande leva på folköl.

Han är väldigt produktiv. Hans affischer tycks finnas på varenda elskåp i Malmö. Det kommer hela tiden nya.

Jag vet också att han irriterar många, inte så mycket för vad han gör som för att det inte tycks finnas någon mening med det. En vanlig uppfattning är att han är en tom provokatör. En ideologiskt blank och lite tokig lirare som slår vilt åt alla håll bara för att han kan.

Han är också populär, just för att han är gränslös och provokativ. I filmen ”Provokatören”, som följer Dan Park i hans upptåg genom Malmö, ligger värderingen redan i titeln. När Bokbål Förlag 2009 gav ut boken ”Sieg” närmast översköljdes Dan Park av bekräftande uppskattning. Boken var en samling med Parks affischer och var formgiven av Konstfackeleven Magdalena Nordin, samt försedd med ett berömmande förord av förläggaren Lili von Wallenstein.

”Denna bok vill varken vara en vanhelgande eller en ställningstagande sådan”, sa samma Wallenstein i sitt tal på releasefesten för boken som hölls i Konstfacks festlokal i Stockholm. ”Den vill endast vara ett försök att berätta om en generation som deformerades av ironin”.

En annan sak vet jag också. Att Dan Park står åtalad för förtal och hets mot folkgrupp på grund av en affisch föreställande Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund, iförd hand- och halsbojor, med texten ”Vår negerslav är bortsprungen”. Att dom faller vid Lunds Tingsrätt idag och att Dan Park riskerar upp till två års fängelse.

Det är ovanligt att en person riskerar fängelse för något som kan betraktas som ett konstnärligt verk i Sverige. Och det är som det ska vara. Men det här är också ett fall som ställer till det i tankebanorna. För det automatiska ställningstagandet på en kultursida hade varit att hålla isär verk och princip, att hävda Dan Parks rätt att göra det han gör utan att kastas i fängelse, oavsett vad man själv tycker om hans verk. Den voltairska principen finns sällan mer än en knapptryckning bort på en kultursida.

Jag vill inte trycka på den knappen i det här fallet. För när det gäller Dan Park kan man också berätta det här:

Ett av hans senaste elskåpsverk är en affisch föreställande ett brinnande bostadsområde. Bland de brinnande förfallna husen springer ett gäng halvnakna afrikanska män. De har tjocka läppar, tomma blickar och facklor i händerna. Kvarteret heter enligt en skylt ”Kvarteret Negern”. Rubriken på affischen lyder ”Kulturberikad”.

En annan affisch föreställer fem lika karikerade afrikanska män som rusar runt iförda höftskynke med spjut och sköldar i händerna. Var och en är titulerad ”Kränkt neger” och rubriken lyder ”Utrota den vita rasen”.

En tredje affisch föreställer tre stycken Usama bin Ladin som tittar upp ur varsin barnvagn. ”Ge oss vällinge”, säger de. Rubriken: ”Ensamkommande flyktingbarn”.

På en av sina många bloggsidor publicerar Dan Park de danska Muhammed-karikatyrerna, samt en samling egna ”remixer” av dem. En föreställer Nalle Puhs kompis ”Nazze” som står och stampar en man med skägg och turban i huvudet och ropar ”Die you fucking pedhofile” (sic!).

”Här kommer bilderna som ingen har sett men säger sig ha blivit kränkta av, gud vet hur”, skriver Dan Park och ondgör sig över att ingen vågar, eller ens får lov, att visa bilderna i det ”Sverige där politisktkorrekthet är lag”.

Man förstår att Dan Park är populär inte bara på Konstfack och hos vissa alternativa bokförlag utan även bland Sveriges nationalsocialister.

Han är flitigt förekommande i nationalsocialistiska och högerextrema publikationer. Man hittar hjälteförklarande artiklar och intervjuer i Realisten.se och Nationell.nu.

Han också själv aktiv i kommentarsfälten på exempelvis Nationell.nu. Sällan i några rena politiska diskussioner men i en vänskaplig och inbjudande ton.

När affischen ”Kulturberikad” dyker upp uppmärksammas den på Nationell.nu. I kommentarfälten haglar berömmet. ”Wow, blivande klassiker”, ”Klockrent”, ”Skulle passa utmärkt att använda som underlägg åt dagisbarn och förskolor så deras snedvridna propaganda fick sig en törn”.

Många undrar om affischen finns att köpa. Dan Park själv svarar: ”Skicka postadress så skickar jag med posten. Bara positivt om affischen även sprids utanför Malmö.”

Man skulle kunna ursäkta det med ett slags ”konstnärlig naivitet”. Vilket var precis det uttryck Stockholms Tingsrätt använde när de för två år sedan friade Dan Park när han åtalats för att ha satt upp en burk märkt ”Zyklon-B” utanför en synagoga. Men naiviteten tycks i så fall gå åt båda håll.

Utan några andra jämförelser kommer man att tänka på Lars Hillersberg. Hillersberg var under flera decennier en upphöjd satirtecknare och ett rött skynke för framförallt borgerliga Israel-vänner. De första anklagelserna om antisemitism kom redan på sextiotalet, efter att han ritat den dåvarande israeliske försvarsministern Moshe Dayan som en tiggare med lappar för båda ögonen. 1973 ritade han Henry Kissinger som en uppenbart judisk karikatyr under rubriken ”Den lille fredsmäklaren”. År 2000 tilldelades Hillersberg statlig inkomstgaranti och debatten tog ny fart. Flera debattörer menade att Hillersberg var tydligt antisemitisk.

Hade de rätt? Nja, debatten handlade till stor del om oväsentligheter. Men Lars Hillersberg använde sig utan tvekan ibland av antisemitiska karikatyrer och stereotyper, vilket han på ett aningslöst sätt avfärdade som obetydligt.

Det som dock verkligen var belastande var att en av Hillersbergs allra ivrigaste försvarare var öppet antisemitiska Radio Islam. Man väljer inte alltid sina vänner, men man får dem inte heller bara av en slump. Hillersberg själv valde att låta Radio Islam använda några av hans teckningar. Han kunde valt att låta bli.

Inte heller Dan Park väljer sina vänner. Men han väljer heller inte bort dem. Och hur man än försöker går det inte som betraktare att tänka bort dem.

En konstnär står åtalad i Lund och det finns distinktioner och det finns frågor att ställa. Var börjar och slutar konsten? Har konsten alltid sina egna uppsåt? Är en konstnär alltid otillräknelig?

Nej, det finns ett sammanhang. Ett konstnärligt verk kan aldrig stå helt fritt från sin upphovsman eller dennes ideologiska bevekelsegrunder.

Om inte det Dan Park sysslar med är förtal och hets mot folkgrupp, då är det helt enkelt väldigt svårt att se vad som skulle kunna vara det.

Patrik Svensson
medarbetare på kulturredaktionen