Patrik Svensson om fildelning

I veckans nummer av tidningen Journalisten svarar Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén på frågan: ”Är det inte dags att anpassa upphovsrätten till de nya tekniska förutsättningarna på Internet?”

– Nej, säger Lindblom Hulthén, vi låter oss styras för mycket av tekniken, i stället för av människornas tankar och behov. Upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte.

Tydligare än så kan inte problemet illustreras. Bland alltför många politiker, myndigheter och organisationer finns en märklig uppfattning om att vissa lagar är så nästan övernaturligt allmängiltiga att de inte påverkas av samhällets förändring.

Det är samma resonemang man ibland hör om yttrandefriheten, exempelvis när det talas om utvidgningar av hetslagstiftningen. Yttrandefriheten framställs som ett slags naturlag som bottnar i människans mest basala frihetsbehov. Därför är den lagtext som reglerar den ofelbar och tidlös och i realiteten oföränderlig.

Istället för den parodiskt fördummande frågan ”För eller emot fildelning?”, borde just den fråga Lindblom Hulthén värjer sig mot vara den som diskuteras allra mest: hur anpassar vi upphovsrätten till samtiden? Det handlar inte om upphovsrättens vara eller inte vara, knappt ens den mest förhärdade pirat förnekar att det finns ett behov av något slags bestämmanderätt för upphovsmannen. Det är formerna som måste diskuteras. Mer specifikt: en upphovsrätt som är anpassad till hur människor – skapande och konsumerande – använder kultur och information på internet och i andra nya medier.

Det är en diskussion som redan i högsta grad förs bland konstnärer, musiker, författare, programmerare och andra som lever på att producera det man kallar intellektuell egendom. Och det inte bara diskuteras, det skapas också dagligen nya alternativ.

Idén om copyleft har funnits i två decennier, främst inom de kretsar som sysslar med programmering och mjukvaruutveckling. Konceptet är en lek med ordet copyright och går ut på att information som märks med copyleft-licens är fri att sprida, använda och även vidareutveckla, under förutsättning att copyleft-märkningen behålls. Det är ett koncept som bidragit till en stor del av mjukvaruutvecklingen det senaste decenniet.

Samma koncept, i olika former, blir nu också vanligare inom olika konstnärliga områden. På creativecommons.org kan författare, fotografer, musiker, filmare, bloggare och andra få hjälp att märka sitt material med olika slags anpassade licenser som enkelt och tydligt talar om hur materialet får spridas och användas. Grundidén är att det gynnar alla om information tillåts röra sig så fritt som möjligt, under vissa generella och tydliga förutsättningar.

Nej det löser så klart inte frågan om kulturarbetarnas framtida försörjning. Men pengabiten är i realiteten bara en liten del av det som är hela kulturområdets just nu viktigaste fråga: Hur underlättar vi skapande och utveckling och fritt utbyte av tankar, idéer och inspiration, samtidigt som vi bibehåller något slags bestämmanderätt över det vi producerar?

Och utvecklingen är naturligtvis oundviklig. Förutsättningarna kommer att bli sämre i vissa avseenden, mycket bättre i andra. Det enda vi med säkerhet vet nu (med undantag av Agneta Lindblom Hulthén och en del politiska företrädare som inte ens tycks vilja veta) är att det kommer att bli annorlunda.

PATRIK SVENSSON

medarbetare på kulturredaktionen