Andreas Brunner läser Paul Auster igen

"Det var en felringning som var början till alltihop" - "Stad av glas", första delen i Paul Austers New York-trilogi, inleds med en slumpartad händelse. Daniel Quinn, en deckarförfattare på dekis, blir uppringd av en kvinnoröst som frågar efter Paul Auster, privatdetektiven. Efter viss tvekan åtar han sig både fallet och identiteten som Auster. Med katastrofala följder, Quinn tappar greppet om tillvaron när han ger upp sin egen identitet:

"Han var numera Paul Auster, och för varje steg han tog försökte han anpassa sig till den tvångströja som ett sådant personbyte medförde. Ty Auster var ju bara ett namn för honom, ett skal utan innehåll. Att vara Auster var detsamma som att vara en man utan något inre, en man utan tankar."

Auster följde upp denna lek med identiteter i ytterligare två böcker, "Vålnader" och "Det låsta rummet", även de finurliga pastischer på deckargenren. Det var tre böcker som i ett slag förvandlade Paul Auster från en oläst poet till hyllad kultförfattare.

Nu, 20 år senare, ter sig New York-trilogin fortfarande som författarskapets höjdpunkt. När en ny Austerbok utkommer brukar recensenterna rutinmässigt bocka av ingredienserna från trilogin - flytande identiteter och slumpens makt i tillvaron - och sedan konstatera att det trots allt var bättre förr.

Det är kanske lite orättvist. Men jag misstänker att njuggheten egentligen bara är uttryck för en stark kärlek vid första ögonkastet. New York-trilogin var ett verk som tog världen med storm.

Själv har jag också svårt att förhålla mig kritiskt till just de här böckerna. Visst, man skulle kunna diskutera deras utstuderade smarthet, mer bländande än berörande. Och den tidstypiska synen på identitet som blott ett föränderligt maskspel, mer Kafka light än någon drabbande existentialism. Men jag avstår. Mitt förhållande till böckerna i början på 90-talet var passionerat, nitiskt följde jag upp samtliga referenser till andra litterära verk som Auster så frikostigt sprinklade över sina berättelser. Miltons "Paradise Lost", "Skogsliv vid Walden" av Thoreau, Melvilles "Moby Dick" och inte minst Cervantes "Don Quijote" som spelar en central roll i trilogins lek med fiktion och realism. Och som en sista akt av hängivenhet sökte jag mig till litteraturvetenskapliga institutionen i Lund.

Jag var inte ensam. Det visade sig snart att vi var många som hade låtit oss värvas av Auster till dessa högre studier. Vilket väl säger något om trilogins karaktär av intellektuellt finlir, Auster är framförallt mums för folk som älskar att tala om intertextualitet, metafiktion och narrativa grepp.

Och greppen är legio. När Quinn kör fast i sitt fall söker han upp den ende Auster som står telefonkatalogen, Paul Auster författaren (misstänkt lik verklighetens Auster, lång och mörk med två dagars skäggstubb och en fru som heter Siri). Några råd kan denne inomtextlige Auster inte ge men han diskuterar gärna en artikel han arbetar på, om författarskapet bakom "Don Quijote", alltså boken inuti romanen som Cervantes skrev.

Likt Cervantes leker Auster (den verklige) flitigt med berättarnivåer. Berättelsen i "Stad av glas" baseras på Quinns efterlämnade anteckningar som tagits av hand av en vän till Auster efter att Quinn gått under. "Vad Auster beträffar är jag av den bestämda uppfattningen att han skött sig illa från början till slut", konstaterar denne namnlöse redaktör.

I de två följande böckerna fortsätter kurragömmaleken mellan författare och läsare. I Austers labyrintiska textuniversum finns inget original, ingen författarauktoritet och inte ens ett stabilt språk: "ingenting var verkligt utom slumpen", konstaterar Quinn.

I "Det låsta rummet" har den sanne författaren - här heter han Fanshawe - rent av försvunnit. Barndomsvännen tar hand om de efterlämnade manuskripten liksom en vacker fru, men kan inte låta bli att försöka spåra Fanshawe. Hans jakt är dömd att misslyckas. Det är trots allt 80-tal, postmodernismens storhetstid, och författaren är död.

I synnerhet en mening från New York-trilogin har förföljt mig genom åren: "Böcker måste läsas lika eftertänksamt och förbehållsamt som de skrivits" (passande nog ingen originalmening utan ett citat från "Skogsliv vid Walden"). Det är en mening som tycks ägnad att ge snabbläsande recensenter och andra bokkonsumenter dåligt samvete.

Men skenet bedrar. Det jungfruliga tillstånd där berättarens och läsarens tid sammansmälter är en lika hopplös utopi som jakten på en trygg författarauktoritet. Vilket inte minst läsningen av New York-trilogin illustrerar. Böckerna, som säkerligen skrivits både eftertänksamt och förbehållsamt, låter sig motståndslöst slukas.

Att de likafullt dröjer sig kvar i minnet som en meditation över tillvarons overklighet och det överhängande kaos som bara är en uppringning borta, vittnar om hur rasande skickligt genomförd New York-trilogin är. Med eller utan författare.

ANDREAS BRUNNER

journalist