Erik Hedling om "Rome"

För den som är uppvuxen med litteratur och film om antiken är tv-serien "Rome", nu aktuell på det svenska marknätet, rena njutningen. Serien är en brittisk-amerikansk samproduktion, med den konstnärliga utformningen övervägande brittisk medan det mesta av pengarna investerats av amerikanska produktionsbolaget HBO - 100 miljoner dollar, närmare bestämt.
Som filmad berättelse förenas här det bästa av två sätt att skildra antiken: dels det intrikat och subtilt dramatiska från den gamla BBC-serien " Jag, Claudius" från 1976, dels det spektakulära från Metro-Goldwyn-Mayers "Ben Hur" från 1959. Serien kan också hänföras till de lite billigare italienska efterföljarna till "Ben Hur" från 1960-talets början, som Sergio Leones "Il Colosso di Rodi" från 1961. Serien har överlag betraktats som betydligt mer historiskt trovärdig än de senaste antikspektaklen från Hollywood, som i exempelvis fallet med Russell Crowes stigbyglar i "Gladiator". Stigbyglarna uppfanns inte förrän långt senare.

"Rome" är framförallt en politisk thriller som skildrar perioden från Julius Caesars erövring av Gallia Transalpina 52 f Kr till hans död på Idus Martiae (15 mars) åtta år senare. I början slåss Caesar och Pompejus om Rom. Caesar vinner slaget vid Farsalos år 48, men förmår aldrig riktigt befästa sin makt, delvis för att han blir fiende med kraftfulla kvinnor. Till slut faller han offer för Cassius och Brutus mördardolkar. De historiska förklaringarna är både på makro- och mikronivå: Caesars undergång kopplas till förändringar på såväl det ekonomiska som det erotiska planet.

Denna berättelse är emellertid bara fonden. Huvudpersonerna är Lucius Vorenus och Titus Pullo, legionärer i Caesars armé. De är fiktiva figurer men deras namn är lånade från soldater i "Commentarii de Bello Gallico", Caesars redogörelse för erövringen av Gallien. Vorenus gör karriär under Caesar medan det går gradvis utför för Pullo. Mot bakgrund av soldaternas liv målas en hel fresk av historiska detaljer upp: fältslag, det sprudlande gatuteaterlivet, gladiatorspel, avrättningar, marknader, egyptiska präster och skabrös graffiti på husväggarna (byggda på plats i Rom i en minutiös rekonstruktion av romersk arkitektur), såväl den officiella på Forum Romanum som den sjabbigare i slumkvarteren.

Seriens största tillgång är den ypperliga brittiska skådespelarensemblen. Ciarán Hinds och Kenneth Cranham är utmärkta som Caesar och Pompejus; den senare tar med sig lite av sin image som cockneygangster i gestaltningen av den ädle Pompejus Magnus.

James Purefoy är vid sidan av Marlon Brandos idealiserade tolkning den bäste Markus Antonius jag sett på film - just den vällusting man läst om hos Plutarchos. Han introduceras också i serien ivrigt kopulerande mot ett träd medan hans legion väntar i solgasset.

Karl Johnson gör ett strålande porträtt av den sure Marcus Porcius Cato (den yngre, alltså inte han med "För övrigt anser jag att Kartago skall förstöras"), och Max Pirkis är habil i rollen som den maktlystne spolingen Octavianus - den blivande kejsar Augustus.

Allra bäst är Lindsay Duncan och Polly Walker som de båda intrigerande hålldamerna Servilia (av den juniska ätten och Brutus mor) och Atia (av den juliska, mor till Octavianus och femme fatale i den högre skolan) som helst skulle vilja klösa ögonen ur varandra. Jag gillar också gestaltningen av Cleopatra (Lyndsay Marshal) som opiumrökande tonårsnymfoman. Historiker har visserligen varit ytterst tveksamma till sanningshalten, men hon utklassar Elizabeth Taylors drottning i "Cleopatra" från 1963 som aldrig känns som en österländsk äventyrerska.

Serien skildrar effektivt korruptionen, blodtörsten och klassförtrycket i det romerska riket och den gör det med precis den trovärdighet, mustighet och berättarfiness man kan förvänta sig av HBO. Det är bara att luta sig tillbaka i tv-soffan.

ERIK HEDLING
professor i litteraturvetenskap med inriktning på film och medier

Fotnot. " Rome" börjar sändas ikväll på TV5 då de två första av sammanlagt tolv avsnitt visas. Serien sändes i januari i år på Canal+.