Anna Hellsten läser Thomas Engström

Erik Hellman är 47. Han är kändisadvokat. Han hatar sitt jobb. Han hatar sin chef. Han hatar sina klienter, från den slemmige kroatiske hallicken som kallar honom "Chällman" till den svagbegåvade typen i barnkostym som tippar sand i lastbilar.

Sin fru Erika hatar han inte, men det är ganska troligt att hon hatar honom. Deras samliv består av undflyende blickar, samtalsförsök som studsar tillbaka, av hans trevande händer som hon besvärat motar bort. Sin son hatar han inte, men han förstår honom inte. Dessutom är han fet och har nagellack och har fått Eriks tilltänka fadersarv i studentpresent. Erik vill ta ett sabbatsår. Erik skaffar en pistol.

Okej, tänker jag, några sidor in i boken. Ännu en medelålders fallstudie över sprucken kärlek och frystorkad moral. Ännu en man som sitter i sin dyra skjorta och sjötomtsvilla och sörjer den han aldrig blev. Men "Dirty Dancer", Thomas Engströms andra roman, växer snabbt om sitt tema.

Under Erik Hellmans skal ryms ett ensamt liv, en barndom som härdat och brutaliserat, och teckningen av uppväxten hos fritänkande konstnärsföräldrar - Pianisten och Den Store Författaren - är hjärtskärande. I en scen råkar den unge Erik höra hur fadern beklagar sig över att de, de av alla människor, med sprängfyllda intellekt och gruppsextillställningar i vardagsrummet, har fått en så urbota trist unge. När Erik berättar för sin mor att han tänker läsa juridik stirrar hon på honom "som om jag sagt till henne att jag skulle bli spritsmugglare".

Så småningom träffar han Erika som faller för hans uppriktighet och fyrkantighet men dessvärre också för svärföräldrarnas maffiga kulturkapital - Eriks far är hennes tilltänkta uppsatsämne i litteraturvetenskap. "De ... tycker om dig", säger Erik skräckslaget efter första mötet. Många år senare ställer Eriks terapeut modefrågan om vad aggressivitet betyder för honom och med den frågan som segel styr romanen rakt in i vansinnet.

"Dirty Dancer" är en rolig bok också, tro inget annat, om än med en kräkframkallande bitter bismak. Inte minst Thomas Engströms språk och dialogomsorg är fullkomligt knäckande. I en intervju läser jag att han pratar högt med sig själv om boken under skrivandet, tänker på karaktärerna dygnet runt, alltid bär med sig block och penna för att kunna bygga på. Det märks. Inte en stavelse skaver, inte en enda replik eller reflektion känns tillgjord. "Jag är inte rasist, eller ens sexist, längre. Det har jag slutat med sedan jag blev liberal. Nu hatar jag alla individuellt, utan diskriminering."

Det är som ett slags "Fight Club" fast utan slagsmål, som "Falling Down" i en svensk förort, som en laserman med bättre ekonomi. De 400 sidorna rusar fram som en akut blodförgiftning. Jag mår dåligt när jag slagit ihop pärmarna. Dåligt och alldeles fantastiskt.

ANNA HELLSTEN
medarbetare på kulturredaktionen


_______________
BOKEN
Thomas Engström: Dirty Dancer. Albert Bonniers Förlag.