Oline Stig läser Selma Lagerlöfs brev

Är det etiskt försvarbart att publicera en privat brevväxling utan att be om lov?

Litteraturvetaren och Lagerlöfkännaren Ying Toijer-Nilsson berättar i förordet till den nyligen utgivna brevsamlingen, " En riktig författarhustru", att hon brottats med frågan alltsedan Selma Lagerlöfs korrespondens med Sophie Elkan och Valborg Olander blev tillgänglig 1990. "Det kändes som ett intrång att komma en människa så nära", skriver hon. Det är ett urval ur breven till adjunkten vid Folkskoleseminariet i Falun, Valborg Olander, som finns tryckta och kommenterade i den nya samlingen.

Det är sant att man kommer dem nära. Jag måste frångå min vana att kalla författare vid efternamn. De blir Selma och Valborg redan efter ett par sidor. Breven är daterade från 1902 till 1939, och även om, eller kanske just för att det bara är Selmas brev som återges, är det Valborg som väcker mitt intresse. Vem var denna människa som slet livet ur sig för att bistå sin älskade med allt från renskrivning, korrektur och översättningar till klädinköp och bankaffärer? Och som, med visst knot, men ändå, accepterade att spela andra fiolen jämte den nerviga och krävande Sophie.

När de semestrade på Marstrand 1902 rev Selma sönder Valborgs brev så att Sophie skulle slippa se dem. Ändå bedyrar hon gång på gång sin kärlek till Valborg och framställer förhållandet till Sophie som ett nödtvång: "Och under allt detta sitter du och plågas av svartsjuka. Det vet du, att jag inte bryr mig ett dugg om, därför att det är dig, som jag älskar (...). Jag har däremot dåligt samvete gent emot Sophie, därför att min kärlek till henne är död, men inte vågar säga henne det."

Selmas känslomässiga balansgång mellan Valborg och Sophie tycks ha varit ganska ansträngande under seklets första decennium. Men breven till Valborg förändras efter hand. De blir mer och mer praktiska. De handlar om vardagen, om skrivandet och jordbruket på Mårbacka. De heta ömhetsbetygelserna ersätts av frågor om tjänster av olika slag och tacksamma utrop över att de utförs. Hur orkade Valborg? Vad fick hon tillbaka?

Av den korta biografin framgår det att hon absolut inte var något osjälvständigt mähä. Bredvid sitt yrkesliv som adjunkt var hon politiskt aktiv, bland annat i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon var också verksam som skribent.

Breven visar dessutom att Valborg hade stort inflytande på Selmas skrivande. Bland annat ändrade hon slutet på "Kejsarn av Portugallien" på Valborgs inrådan. Föreställningen att det var Sophie Elkan som påverkade Lagerlöf intellektuellt, medan Olander bara tog hand om det praktiska, är alltså fel.

Det som avgjorde Toijer-Nilssons beslut att publicera korrespondensen var att Lagerlöf själv tycktes medveten om att breven till Sophie Elkan skulle komma att publiceras postumt, hon skojade till och med om det. När det gäller breven till Valborg Olander tar hon fasta på att Olander själv citerat ur dem i sin bok "På färd norrut".

Breven är en skatt för alla som är intresserade av hur Lagerlöfs liv och litteratur tog form. De ger också en bild av tiden, två världskrig med ransoneringar och oro, kvinnorörelse och ryssrädsla. Dåtidens vardag har sällan känts så närvarande som i Lagerlöfs brev. Det var bra att vi fick läsa dem.

OLINE STIG
författare


__________________
BOKEN
Selma Lagerlöf: En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander. Urval och kommentar av Ying Toijer-Nilsson. Albert Bonniers Förlag