Guillou laddar om

Mellan 1986 och 1995 publicerade Jan Guillou tio böcker om den aristokratiske men vänstersinnade superagenten Carl Gustaf Gilbert Hamilton, täcknamn Coq Rouge. Inte ens Guillou själv, annars inte sinnebilden för ödmjuk blygsamhet, förutsåg seriens enorma framgångar. Han hoppades på 25 000 sålda exemplar per bok, en tuff men inte omöjlig målsättning. Den faktiska försäljningen hamnade närmare 500 000 exemplar per bok inklusive alla extrautgåvor. En fantastisk siffra.

Ändå valde författaren att lägga ner serien efter tio böcker. I en separat skrift, "Hamlon" (1995), resonerar han kring en eventuell återkomst för romankaraktären, lite som när Conan Doyle återuppväckte Sherlock Holmes från de döda. Men motivationen hade börjat tryta.




Därför hade han självmant målat in sig i ett hörn genom att låta Hamilton seriemörda tjallare i Sverige och därefter fly till Kalifornien. Då huvudsyftet med serien var kritik av det svenska samhället - underhållningen och spänningen var medel snarare än mål - gick det inte längre att fortsätta.

Att släppa loss en eventuellt "återuppväckt" Hamilton på världsscenen - och alltså bedriva internationell samhällskritik - föreföll författaren 1995 "tämligen meningslös(t) i förhållande till mina svenska läsare".

När Hamilton nu efter elva år återkommer i "Madame Terror" är det likväl denna linje Guillou slagit in på, det vill säga internationell samhällskritik och satir. Intrigen i boken är skruvad - kontrafaktisk skulle man kalla den - kring det pågående kriget mot terrorismen. Vad skulle hända om de militärt underlägsna palestinierna, via Ryssland, fick tillgång till en överlägsen ubåtsteknologi och med sitt nya flaggskepp U-1 Jerusalem intensifierade befrielsekampen?

För stora delar av västvärlden är detta givetvis ett mardrömsscenario. Guillous poäng är emellertid att visa att synen på våldshandlingar skiftar beroende på vem som utför dessa, palestinierna eller västmakterna. Rör det sig i U-1 Jerusalems fall om lömska terrordåd eller om en folkrättsligt legal kamp mot ockupationsmakten?

Inte heller ska man överdriva detta med Hamiltons återkomst. Han gör i "Madame Terror" en relativt platt bifigur. I en intervju berättade Guillou att han såg honom mest som lösningen på ett berättartekniskt problem. Den verkliga huvudpersonen är istället Mouna al Husseini, Arafats utsedda arvtagare i befrielsekampen och hjärnan bakom palestiniernas sensationella upprustning. Mot denna frihetshjälte, som liknas vid både Jeanne d´Arc och Che Guevara, står världens mäktigaste kvinna, den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice. De två kvinnorna befinner sig på ömse sidor av konflikten, men de har också mycket som förenar dem. De är kvinnor med makt och kompetens i utpräglat manliga miljöer.

Guillou har ofta blivit anklagad för machofasoner. Inte utan fog. Men på senare år har kvinnogestalterna alltmer tagit över i hans berättande. I Arn Magnusson-trilogin har de två Ceciliorna, Rosa och Blanka, centrala roller. Den senaste romanen, "Tjuvarnas marknad", är likaså byggd kring polisintendenten Ewa Johnsén. De män dessa begåvade och handlingskraftiga kvinnor möter porträtteras ofta som högfärdiga och maktfullkomliga pajasar.

I "Madame Terror" får inte minst den amerikanske presidenten och hans kumpaner schavottera. George W lägger pussel med svårt hästmotiv. Cheney och Rumsfeld ger ansikte åt begreppet "trigger happy". Stundtals ligger buskisen nära.

Bokens titel, "Madame Terror", ska heller inte uppfattas som kritik av huvudpersonen. I beskrivningen av hur en personlig intervju med Mouna, benämnd just " Madame Terror", snabbt säljs till 147 tv-stationer runt globen förklarar författaren indirekt vad det handlar om: "Det kan inte sägas ha varit en rättvisande programtitel, innehållet var i huvudsak välvilligt sympatiskt till huvudpersonen. Men det var en säljande titel." Överhuvudtaget utgör ubåtens skickliga mediehantering ett av dess viktigaste vapen. USA:s militära övermakt båtar föga när U-1 Jerusalem dominerar prime time med olika rubrikknipande utspel.

"Tjuvarnas marknad" utspelade sig i försäkringsskandalernas Sverige. Måltavlorna för satiren var tydliga: direktörerna på Strandvägen, bratsen på Stureplan. Problemet - som författaren inte helt lyckades bemästra - var att finna på en slagkraftig intrig som höll sig inom realismens gränser.

I " Madame Terror" kan Guillou på ett annat sätt leka med intrigen, som också är betydligt mustigare än i föregångaren. Hamiltonböckerna inledde ofta starkt för att sedan stanna av i sida efter sida av planering och uppdragsförberedning. I "Madame Terror" finns väldigt få sådana döda stunder. Det är full fart från början till slut. Att romanen därigenom får karaktär av pojkbok för vuxna ligger lite i sakens natur. Likaså att karaktärsteckningen består av typer snarare än Dostojevskijgestalter.

Detta dock inte sagt som allvarlig kritik. Den som önskar loda själens djup får helt enkelt gå till Dostojevskij. Guillou formulerar i spänningsromanens och satirens form intresseväckande tankar om den militära och maktpolitiska balansen i vår nya sköna medievärld. Det räcker långt så.

TORBJÖRN FORSLID
lektor vid K3, Malmö högskola


_____________
BOKEN
Jan Guillou: Madame Terror. Piratförlaget.