Bob Dylan är väldigt mycket Bob Dylan

Betyg: 4

CD. Bob Dylan: Modern Times (Columbia/Sony BMG)

Foto: Jeff Christensen/AP

Men till skillnad från när han senast månade om att ligga i tiden – mot slutet av det barocka 1980-tal då syntarna hette Poly och till och med virveltrummorna hade axelvaddar – anknyter han här till en strömning som verkligen är modern. Han är sin egen, en myspace-artist, en autonom subkultur. Idag finns ändå inget i mainstreamkulturen som är modernt, allt ligger ute och guppar på flanken. Dylan spelar ragtime, alltså? Jäpp, bra mycket mer modernt än tanken på en Dylan som lirar electropop.

Musikaliskt mutar han och hans briljanta liveband – ja, briljanta – med självklar pondus in sitt revir. Det finns knappt en skråma i rösten som inte ursäktas och gloriferas av bandets otvungna driv och diskret virtuosa färgsättning.

Men i texterna kommer dubierna, tvivlen på att han har en plats i dagens världsordning och hur han ska kunna finna den. Han är väldigt mycket Bob Dylan, 65 bast och så långt han kan minnas okysst.

Men modernt? Ja, om inte annat är Dylan i alla fall upptagen av nuet. Rösten och en del anslag signalerar emellanåt gaggig gubbe, men detta är inget rum för nostalgi. Förra gången namndroppade han Charley Patton; i år jobbar han på att mytologisera Alicia Keys. Den musikaliska garderoben må vara gammaldags, men han bär varje plagg med värdighet och rubbet är skräddarsytt.

Dylans PR-maskin vill ha det till att detta är tredje plattan i en trilogi. Låt gå för det. Gemensamt för de tre album med i huvudsak nya låtar han gjort från 1997 och framåt är den höga ambitionsnivån och artistens självförtroende; de förenas mer än något annat av hur de skiljer sig från albumen som föregick dem. Men den stiliserat dödsmärkta ”Time Out of Mind” var betydligt starkare, den ofta dråpliga ljugarbänksplattan ”Love & Theft” var roligare och framför allt spretigare.

”Modern Times” däremot är nästan enhetlig; rocklåtarna snarare rullar än rockar, och när croonern Dylan går ut i månskenet tar han köksvägen för att garanterat slippa stöta ihop med Bing Crosby. Den 50 minuter långa lunken kan kännas som lite väl mycket söndagspromenad, men det är en bra söndag. Och efter hand utkristalliseras åtminstone ett par stora sånger. ”Workingman’s Blues #2” är en, ”Nettie Moore” den andra.