The Legends sliter hårt för konsten

– Fast jag har redan börjat skriva nya låtar som kommer att bli helt annorlunda – förstås. Mycket mer nedtonat och akustiskt i stil med Simon & Garfunkel och med nylonsträngar.

Han är inte helt säker på var låtarna kommer att hamna än, om det blir Legendsmusik eller om det snarare är dags att ge ny näring åt hans andra band Club 8, som varit inaktivt ett tag. Hans tredje band Acid House Kings släppte sitt senaste album förra året.

The Legends har gått från att vara ett löst sammansatt kollektiv på nio personer till ett mer renodlat soloprojekt. Vilket även medfört att dålig kritik känns mer påtaglig. När han är ensam är det svårt att skylla på andra.

– Fast jag har en grundtanke att de flesta människor har dålig musiksmak och då är det mer förvånande om de gillar min musik.

Som något slags försvarsmekanism.

Johan Angergård jobbar hårt med att producera nya låtar. Så hårt att han kan glömma att äta. Foto: Henrik Mårtensson��

– Men det var helt absurt svårt att välja ut vilka skivor som skulle vara med. Egentligen hade jag velat ha med allt med The Smiths och Morrissey, men det hade blivit för enformigt.

Johan Angergård är klichébilden av den skapande människan personifierad: konsten framför allt, ungefär. Han sitter i studion på Bondegatan i Stockholm och glor in i datorn, totalt inne i musiken, helt omedveten om omgivningen.

– Medan jag sjöng in versen till ”Disco Sucks” blev det vattenläcka i studion, men jag var helt uppe i låten och märkte ingenting.

Brukar du glömma bort att äta också?

– Ja, jag brukar klara mig på en kopp kaffe då och då när jag jobbar, man blir inte så beroende av näring.

Ibland förvånas han över att det överhuvudtaget går att skriva låtar.

– När jag har gjort en fantastisk låt kan jag tänka att ”det här är kanske den sista någonsin”. Men det är inget jag oroar mig över, händer det så händer det.

När han åker ut och spelar i höst tar han med sig ett band, ”det hade blivit otroligt fånigt att stå ensam på en scen och sjunga till bakgrundsmusik”. Bäst brukar det bli när det är trångt och kaosartat, lite punkstämning där folk trillar in och ut. Fast själv är han en skittråkig konsertbesökare, utom när Morrissey nyligen spelade i Karlstad.

– Det går inte att vara tråkig när Morrissey står bara några meter framför. En kille fick hans skjorta rakt i famnen, men jag stod på fel ställe. Fast jag har en bit av hans tröja där hemma vid skivspelaren. Jag borde rama in den, jag vet. Det är nog tur att jag inte har någon som städar åt mig där hemma.