Anna Hellsten om hårda matkillar

För några år sedan blev jag kollektivansluten till en medieklubb i Stockholm som hette 76, vars aktiviteter gick ut på att gå på abonnerad lokal, lyssna på dj:s som ingen dansade till och kolla in Stakka Bo. 76 skickade nyhetsmejl en gång i veckan med tips om de grymmaste vinylsinglarna, de skönaste New York-barerna, de softaste vintagejeansen, ja ni fattar.

Läsandet och kastandet av tipsen brukade för min del klocka in på en halv minut, tills den dag blicken föll på en mening som löd ungefär så här: ”Denna veckan tjackar vi grymma Anjou-päron på Hötorgshallen och käkar chèvre chaud på Tranan.” Det var ett udda budskap från en värld vars huvudsakliga matsnobberi dittills inskränkt sig till espressodrickande – anjoupäron som den nya penisförlängaren?

Såhär i efterhand ser man att 76 bara anammat ett av det nya århundradets manliga hjälteideal: den hårda, häftiga matkillen. I samma veva kom nämligen Anthony Bourdains brutala ”Kitchen Confidential”, strax därpå filmen ”Dinner Rush” där kockarna varvade biffbankandet med att slåss och sätta på servitriser i pannrummet.

Idag är marknaden för män som positionerar sig med mat i alla bemärkelser omättlig. Stockholmskrogen Halv grek plus turk anlitade Claes Britton som medförfattare till kokboken ”Meze” som kom i vintras – meze är libanesiska minirätter som brukar sorteras in i det allra fnittrigaste tjejmiddagsfacket – och ägnar typ tjugo sidor åt att understryka hur mycket de manliga restaurangägarna hängt på Riche och skålat med Lustans Lakejer. Krögaren Erik Videgårds senaste bok ”Ät mig” är skriven i samma coola skola, pepprad med anekdoter om hur aggressiva gästkockar driver personalen till tårar och häller ut mat på golvet för att den är för fuktig. Och tv-kocken Gordon Ramsay rättar till Paul Smith-kavajen samtidigt som han leker Hitler med personalen.

Kontrasten mot kvinnliga matprofiler är minst sagt knivskarp – fixstjärnor som Nigella Lawson och Tina Nordström myser i hemtrevliga köksmiljöer, blinkar skälmskt mot kamerorna, höjer inte rösten annat än för att överrösta matberedaren. När kvinnor lagar mat 2006 är det lustfyllt. När män gör det ska det helst vara på liv och död. När Bill Bufords ”Heat” kom i somras, uppblåst med utdrag i The Guardian och hyllad av medvetna mediemän i hela den engelsktalande världen, fick jag ovanligt många frågor från killar i bekantskapskretsen om jag möjligen hade ett ex och möjligen ville låna ut det. Det var inte direkt recepten de var ute efter – ”Heat” handlar om hur Buford lär sig laga mat hos New York-krögaren Mario Batali, som vördnadsfullt beskrivs som en ”Dante-citerande slaktare”. Klart att det är tuffare än ett löskokt ägg med Martha Stewart.

Kanske är mat på väg att ersätta mode och musik som statusmarkör – designerjeans sitter på var mans rumpa, smal musik når vem som helst med tillgång till Myspace. Att sålla ut ett perfekt anjoupäron är svårare. Häftigare.

Just när man tror att varenda matbok signerad en man måste kännas som en överdos Viagra kommer Allt om Mats gamle chefredaktör Håkan Larssons lilla gladplottriga ”Om konsten att äta och dricka”. Inga svordomar, inget sex – bara lite konsumentupplysning, lite dietråd och lite alkoholetikett. Det låter kanske tråkigt. Själv kan jag knappt komma ihåg en mer befriande läsning.

ANNA HELLSTEN

kulturjournalist