Björn af Kleen läser om mode

Norske filosofen Lars Fr H Svendsens läckert förpackade essä "Mode" börjar i ett grandiost antagande. Eftersom mode är ett av de mest inflytelserika samhällsfenomenen i den västerländska civilisationen, bör en förståelse av modet kunna bidra till fördjupad förståelse av oss själva och vårt handlingsliv.

Essäns slutsats är dock att få insikter om mänskligheten verkligen kan utläsas ur modet. Delvis eftersom modet svikit sitt ideal: att ständigt förnya sig. Lars Fr H Svendsen hackar sönder sin egen tes. Det är tydliggörande läsning.

Det brukade vara annorlunda. En gång var modet betydelsefullt. Födseln av modebranschen - medeltidens korståg förde med sig ädelstenar och tyger till en europeisk elit - angav riktningen för den västerländska moderniteten, säger Svendsen. Avskaffandet av traditioner var redan från början en grundsten i modets filosofi. Genom essän löper en diskussion om huruvida denna modernitet, alltså avskaffandet av traditioner, är välgörande eller destruktiv. Boken är ett slags civilisationskritik med gestaltande exempel ur modehistorien.

Filosofen Herbert Spencer spådde att modet skulle försvinna i takt med den demokratiska utjämningen av samhället. Lars Fr H Svendsen visar att det motsatta inträffade: "_ nedbrytandet av sociala hierarkier skulle göra det ännu viktigare för den enskilde att kunna framhäva sig visuellt med hjälp av modet _".

Kant, i Königsberg kallad den "elegante magistern", var den förste att notera att modet saknar ett samhällsförbättrande syfte. Att investera i mode är inte främst att investera i god smak, skönhet, funktionalitet. Att investera i mode är att försöka överträffa den andre med det nya, säger Kant. "Det är alltså nyheten som gör modet omtyckt".

Klädkedjan Gap visar hur rätt han hade. Företaget byter ut sin produktlinje var åttonde vecka. Modets särdrag är att det eftersträvar förändring för förändringens skull. Samtidigt säger det sig självt att nästan ingen designavdelning är så innovativ att den kan uppfinna en ny stil var åttonde vecka. Vår tids krav på snabba nyheter har skapat en retrokarusell. Exempel saknas inte. Jeansmärket Levi's mest exklusiva linje är en återlansering av historiska modeller. Diane von Furstenberg gör exakta reproduktioner av sina sjuttiotalsklänningar. Manolo Blahnik samma sak med sina skor. Modet ändras fortfarande. Men inget nytt uppstår. Modebranschen har svikit sitt enda ideal: förändring för förändringens skull.

Svendsen avlivar den i modemagasin populära tanken att kläder korresponderar med samtiden - att en kortare kjollängd uppstår som en kommentar på tidsandan. Varken folkmordet i Bosnien, Berlinmurens fall eller 11 september har påverkat modet, säger författaren. Om man vill spela djävulens advokat kan man fråga sig vilka avtryck dessa händelser gjort i, säg, svensk popmusik. Min poäng är att Svendsens definition av "tidsanda" är väl sträng.

Och även om få plagg i sig kommenterat politiska världshändelser finns uttolkare i medierna som använder kläder och ting för att illustrera och gestalta en ideologi eller attityd. De fyller plaggen med mening. Och spelar en avgörande roll i den här ekonomin. En femåring känner igen mellan 150 och 200 varumärken, enligt Svendsen. Han eller hon behöver hjälp med att välja. Den som med trovärdighet kan gestalta att vissa märken är mer själfulla än andra får en upphöjd position i medievärlden. Journalisterna Ebba von Sydow och Andres Lokko bekräftar att det går att shoppa till sig en attraktivare personlighet som på olika sätt förhåller sig aktiv till tidsandan. Stilrådgivare som dessa blir både branschens och konsumenternas bästa vän.

Kanske är modet den västerländska kulturens sista gemensamma nämnare. Att referera till Salman Rushdies senaste roman är att begränsa sin publik, att referera till ett plagg från Gucci är mer givande då de internationella modeföretagens annonskampanjer når betydligt fler.

Rockstjärnan Pete Doherty är ett exempel. Relativt få har förmodligen hört hans musik. Betydligt fler har sett honom på bild och vet hur han klär sig (han är sponsrad av Dior Homme). Det är inte musiken som främst korresponderar det självförbrännande kokainchica budskap hans person blivit synonym med, snarare är det livsstilen som understryks i de trånga kostymerna, i hatten, den för stora rocken. Personer som förmår uttrycka en egen stil via kläder är de som lyckas bli världskändisar i en imagedriven mediekultur.

Jag tycker att Svendsen har skrivit en mycket utmanande essä. Hederlig, klok, kritisk utan att bli alarmistisk. Den uttrycker en besvikelse, men gynnar nog modebranschen på sikt eftersom industrin är i så stort behov av den här sortens oberoende men passionerade bevakare.

Hans slutsats - att modebranschen har för gott minne och nu främst kopierar sig själv - är övertygande. Samtidigt är det svårt att se att samhällsklimatet i övrigt skulle vara mer nyskapande. Varje säsong kommer en ny kolumnist från Svenska Dagbladets ledarsida som hävdar att kvinnan mår bäst i köket. Vår kultur är en retrokultur. I den meningen är modet en spegel av samtiden.

BJÖRN AF KLEEN

journalist