Merete Mazzarella läser Ninni Holmqvist

Ninni Holmqvist är novellisten som gett oss några blivande klassiker: jag tänker till exempel på titelnovellen i debutsamlingen "Kostym" som går att läsa om och om igen och som ständigt känns lika oroande.

När hon nu träder fram som romanförfattare är det med en dystopi, alltså en pessimistisk framtidsskildring, och det av en framtid som dessvärre inte behöver vara särskilt avlägsen.

I "Enhet" sorteras människor upp i behövda och umbärliga, och om man - som huvudpersonen och jagberättaren Dorrit Weger - är ogift och barnlös och inte påtagligt framgångsrik och dessutom har nått en viss ålder (för kvinnor femtio, för män sextio) så klassas man obönhörligt som umbärlig. Man hämtas av en bil med tonade glasrutor och körs till en reservbanksenhet för biologiskt material.

Det innebär att man i alla materiella avseenden får det utmärkt bra. På Andra reservbanksenheten, dit Dorrit kommer, bor man i bekväma sviter - som författare njuter Dorrit alldeles speciellt av den bekväma skrivbordsstolen med stöd för svank, nacke och armar.

Maten är både utsökt god och nyttig, det finns ett rikligt utbud av fritidsaktiviteter, och man har alltid möjlighet till umgänge med andra boende. Eftersom man alltid vistas inomhus slipper man allt vad regn, kyla och slask heter och kan i stället promenera i den underbara vinterträdgården där ingenting någonsin vissnar ner.

Allt detta är gratis mot att man deltar i olika experiment - psykologiska experiment eller experiment med nya läkemedel och kemikalier - och att man donerar organ, en hornhinna, ett hörselben, en njure. Tills det efter några år är dags för en slutdonation. Någon valfrihet har man inte och var man än rör sig, vad man än gör, är man utsatt för ett övervakande kameraöga.

Enhetens existens är naturligtvis ett uttryck för ett samhälle där både tid och människor reducerats till pengar. Ninni Holmqvist är bra på att genom sin bild av personalen skildra den glättade, professionella empati som är så vanlig idag och som inget har med genuin medkänsla att göra.

Hon är också bra på att problematisera begreppet "ett värdigt liv". Trots att hennes Dorrit kan längta efter sitt hus och sin hund är hon nämligen ganska nöjd: "Här är jag som vem som helst. Jag smälter in. Jag räknas. Dessutom har jag råd att gå till doktorn och tandläkaren och till och med till frissan och fotvårdsspecialisten och äta ute och gå på bio och teater."

Om ett värdigt liv är att i välvilligt sällskap kunna avsmaka - visserligen alkoholfria - drinkar med namn som Green Banana eller Raspberry Rock, ja, då är livet på Enheten utan vidare värdigt.

Ändå känns det som om de satiriska svängarna inte tagits ut tillräckligt, som om mera hade kunnat göras av svärtan - också av den svarta humorn. Skulle vi inte ha fått veta att Dorrit är författare till yrket skulle det väl ha kunnat ligga en poäng i att hennes berättande är ganska tafatt, på en gång övertydligt och ytligt, framförallt i personskildringen.

Som det nu är tänker man sig snarast att Holmqvist själv nog inte ännu är riktigt färdig - nämligen som romanförfattare. Det mest berörande blir nämligen slutet som har en riktigt överrumplande överraskningseffekt. Precis som ett skickligt novellslut.

MERETE MAZZARELLA

litteraturvetare och professor vid Helsingfors universitet