Shirin Ebadi vägrar vika sig

GÖTEBORG. När Shirin Ebadi kommer hem från sin advokatbyrå i Teheran på kvällen stänger hon alltid av telefonen.

Efter en hel dags juridisk kamp mot den iranska statens förtryck av kvinnor har hon andra plikter att ta itu med, nämligen städning och matlagning.

Shirin Ebadi är på Bokmässan i Göteborg för att tala om sin självbiografi, som beskriver hennes mångåriga kamp mot mullornas förtryck. Kampen för mänskliga rättigheter gav henne Nobels fredspris för tre år sedan. Foto: Thomas Löfqvist

– Jag är en god hemmafru. Jag städar mitt hem själv och lagar all mat åt min familj. Varje kväll. Och när jag reser bort ser jag alltid till att det finns tillräckligt med lagad mat i frysen, berättar hon när vi träffas i ett av Bokmässans kala mötesrum.

I gengäld stöttar maken Javad henne fullt ut, säger hon stolt, och han har alltid försvarat hennes rätt att vara en yrkesverksam – och stridbar – kvinna.

– Hade han inte gjort det hade jag skilt mig från honom direkt, säger hon.

Shirin Ebadi är på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg för att tala om sin självbiografi ”Mitt Iran”, som beskriver hennes mångåriga kamp mot mullornas förtryck i Iran.

Det kanske mest unika med henne är att hon hårdnackat vägrar att vika sig – åt något håll.

– I väst gör man ofta misstaget att måla en bild av Iran som är antingen svart eller vit. Den stämmer inte heller. Iran är ett land fullt av motsägelser, säger hon.

Å ena sidan är det ett land där en kvinna enligt lag är hälften så mycket värd som en man. Å andra sidan är 65 procent av landets universitetsstudenter kvinnor.

– Och i parlamentet har vi i dag tretton kvinnliga representanter. Det är det inte så många som vet, säger Shirin Ebadi.

Samtidigt är situationen långt ifrån bra och Ebadi önskar att västvärlden fokuserade mer på brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran.

– Förra månaden dog två unga studenter i fängelset efter en hungerstrejk. Sådant får ni aldrig höra. Medierna i väst talar bara om kärnvapen, säger hon.

Enligt Shirin Ebadi må Irans försvar av sitt kärnvapenprogram leda till sanktioner. Men USA:s hot om en militär invasion gör inte mullorna mer lyhörda för mänskliga rättigheter.

– Studenterna hette Akbar Muhamadi och Fahiz Mahtowi, säger hon.

– Skriv det!

Under 90-talets första hälft levde alla iranier i stort sett isolerade från omvärlden. Men sedan har det skett en gradvis nedtrappning av statens trakasserier och allt fler vågar visa sitt missnöje. Den Islamiska republiken har förändrats mycket. Men förändringarna har skett så långsamt att omvärlden inte har märkt dem.

– Samtidigt har vi ju väldigt förtryckande lagar mot kvinnor. Som mamma och invånare i ett sådant land känner jag att jag måste göra allt jag kan för att förändra det, säger Ebadi.

I ”Mitt Iran” beskriver hon 60-talets Teheran som en högst sekulariserad stad med västerländska biografer och restauranger, där många unga studentskor inspirerades av Twiggy-modet.

Detta var före revolutionen – som välkomnades av många, inklusive henne själv – innan alla insåg att en rättslig och kulturell rullgardin höll på att dras ned över landet och förmörka livet för sina medborgare.

Shirin Ebadis historia är ur en kvinnas perspektiv. En kvinna som blev förrådd av revolutionen, som avsattes från sitt domar-ämbete och tvingades att bära hijab, slöja – men som ändå stannade kvar.

I dag har hon sin egen advokatbyrå och tar sig bara an fall som handlar om mänskliga rättigheter och regimens förtryck.

2003 fick hon Nobels fredspris för sina insatser för kvinnors och barns rättigheter. Över en natt var hon världskänd.

Kändisskapet har fört både gott och ont med sig. Den iranska säkerhetstjänsten har henne under ständig bevakning, dygnet runt, hennes uttalanden och offentliga gärningar registreras minutiöst och hotet att bli fängslad igen är alltid överhängande.

– Men jag har aldrig ångrat mig, säger hon.

– Om man tror på frihet och demokrati måste man alltid vara beredd att betala ett pris. Allting har ett pris.

Samtidigt utgör fredspriset också ett visst skydd. Om Shirin Ebadi sätts i fängelse skulle det väcka massiva protester från hela västvärlden. Eftersom hon envisas med att fortsätta att bo och arbeta i sitt hemland har den iranska regeringen blivit tvungen att hitta ett sätt att hantera hennes kändisskap. Hittills har de nöjt sig med övervakning, förtäckta hot och låtsat ointresse.

– När jag fick Nobelpriset försökte regeringen ignorera mig. Presidenten gick ut offentligt och sade att fredspriset var ointressant, att Nobels litteraturpris är det enda ”riktiga” priset, säger Shirin Ebadi.

– Så jag måste väl se till att få det också någon gång.