Åke Leijonhufvud läser Henning Mankell

Inledningen är mästerlig. En pensionerad läkare har efter en katastrof i sitt yrkesliv bosatt sig ute i havsbandet. Varje dag hugger han upp en vak i isen och sänker sin kropp i den för att känna att han lever. En dag upptäcker han en kvinna ute på isen. Hon står stödd på sin rullator och iakttar honom stilla.

Foto: Ulla Montan.

Det är en kombination som bara en mycket driven författare klarar av. Henning Mankell är en sådan driven författare. Men " Italienska skor" visar också att han kan pejla de okända djupen i en människa och att han som människoskildrare har samma lugna och säkra hand som en mycket erfaren och skicklig tillverkare av skor.

Kvinnan med rullatorn visar sig vara den pensionerade läkarens ungdomskärlek som han övergav för fyrtio år sedan. Nu har hon, svårt sjuk i cancer, kommit för att ställa honom till svars. Hans svek kan inte göras ogjort. Däremot kan han uppfylla ett gammalt löfte. Hon vill se den ensliga skogstjärn i norra Sverige som han skänkte henne innan han försvann ur hennes liv.

Det blir en resa långt in i den svenska ensamheten. Men för läkaren, som gett upp allt och ser sitt liv som avslutat, blir resan också en ny och smärtsam öppning. Det förflutna hinner ifatt honom till slut. Han visar sig ha en dotter som bor i en husvagn och går omkring i ett par högklackade skor. Och han konfronteras med en enarmad kvinna som han som läkare felbehandlat så att hennes liv förändrades för all framtid.

Med stor skicklighet väver Henning Mankell samman den inre och den yttre resan. Fredrik Welin, som den pensionerade läkaren heter, har inte bara förskansat sig på en ö tillsammans med en hund och en katt och en växande myrstack inne i vardagsrummet. Han har stängt in sig i sin egoism och avskärmat sig från sina känslor. Det står en lukt av sur gammal ensamhet omkring honom. Till och med lantbrevbäraren, som tre gånger i veckan kommer över isen i sin hydrokopter och som är hans enda kontakt med yttervärlden, behandlar han otrevligt.

Mötet med hans ungdomskärlek Harriet och med dottern Louise raserar hans inre motstånd och han börjar den långa och svåra resan mot ödmjukhet och medmänsklighet. Den kärlek han trodde var omöjlig får sitt kärva uttryck först nu när hans liv går mot sitt slut.

Den andra resan är en skoningslös skildring av det raserade välfärdshemmet Sverige. Kvinnan som felbehandlats så fatalt har öppnat sitt hem för några unga invandrarflickor. De har inte bara fasansfulla minnen av krig och förföljelser i sina hemländer. De är också offer för en havererad svensk flyktingpolitik som gjort dem våldsamma och desperata. Den yngsta av dem vågar inte visa sig ute utan ett skarpslipat samurajsvärd.

I Henning Mankells roman blandas vreden över vad som håller på att hända i vårt land med sorgen över att människor måste förskansa sig på en öde ö. Utan att ett ögonblick bli sentimental eller övertydlig skakar hela romanen av denna vrede och sorg. Att läsa den känns som ett reningsbad och en befrielse.

Många gånger under läsningen har jag frågat mig hur Henning Mankell har lyckats skapa denna starka känsla. Jag har inget annat svar än att han har drivits av en passion. Men det är inte hela svaret. Passioner ger ofta patetiska romaner. Hos Mankell finns inte ett spår av detta. Snarare skriver han med en kylig behärskning som alstrar samma brännande hetta som när Fredrik Welin stiger ner i sin uppsågade vak för att känna att han fortfarande är vid liv.

Och här tror jag att hemligheten bakom Mankells bok ligger. Han känner för människorna i boken, han har sett dem och träffat dem och älskar dem. Men han ser också deras svagheter och vågar visa deras dåliga sidor. Det är det som gör dem så levande.

"Det krävs tålamod och tid för att tillverka bra skor" , heter det på ett ställe i boken. Fredrik Welin blir lovad ett par handsydda skor av en gammal mästerlig italiensk skotillverkare som för att komma ifrån världens falskhet och fåfänga bosatt sig djupt inne i de norrländska skogarna. När Welin får sina skor minns han sin fars ord. Fadern, en hunsad servitör, brukade säga att vad som förenar en servitör och en operasångare är nödvändigheten av ordentliga skor för att kunna utföra sitt arbete.

Henning Mankell har haft både tid och tålamod när han tillverkat sin roman. Ska ni läsa bara en bok i höst, låt det då bli " Italienska skor". Som alla goda hantverk kommer den nog att hålla länge.

ÅKE LEIJONHUFVUD

författare och kritiker