Cecilia Bornäs om religionsrädsla

Har du blivit smittad av religionsviruset ännu? Om man ska tro Förbundet Humanisterna är det hög tid att förnya sin vaccination. Detta förbund som säger sig verka för förnuft och en sekulär livssyn har höjt stridsberedskapen, till stor del med hjälp av musikern och textförfattaren Björn Ulvaeus - som enligt föreningen kommit att bli "en av de mest framstående opinionsbildarna för humanismen och det sekulära samhället."

Humanisternas käpphäst är att det sekulära samhället visar alltför stor respekt för religiösa irrläror, men förbundet frammanar också en undergångsstämning: Religionerna flyttar överallt fram sina positioner och om vi inte genast reagerar kommer alla snart att hamna i prästernas klor. Humanisternas ordförande Christer Sturmark varnar till exempel för nyfundamentalismen bland Sveriges kristna. Exakt hur utbredd och inflytelserik denna nyfundamentalism är säger han inte mycket om - det räcker att den existerar för att den ska utgöra ett växande hot.

Förbundet Humanisterna är intressant eftersom det både är en reaktion mot och ett uttryck för en naivitet i förhållande till religioner, en naivitet som är påtaglig i den svenska debatten. Blåögdheten yttrar sig mycket riktigt i en överdriven respekt för religiös tro, men den rymmer paradoxalt nog också tankar om att religiösa grupper alltid är homogena, att deras troende medlemmar alltid lyder sina andliga ledare och att de dessutom drivs av en maktlystnad som hotar vanliga medborgare.

Med den inställningen är det logiskt att tro att alla muslimer är fundamentalister, att alla katoliker gör som påven säger och undviker såväl preventivmedel som sex före äktenskapet och att alla religiösa är så övertygade om sin tro att de bara väntar på ett tillfälle att hjärntvätta sina medmänniskor.

Förbundet Humanisterna kan hitta trosfränder på många håll i de svenska medierna. Ett exempel är tidskriften Neo som i en braskande artikel i det senaste numret kartlägger den europeiska kristna fundamentalismen. Ingressen avslöjar att fundamentalismen blommar "även på vår egen bakgård i Europa" och att de religiösa "är hungriga på revansch ". Artikelförfattaren Lisbeth Linderborg behöver sedan bara göra två saker. Hon liknar fundamentalism vid en smittsam sjukdom som fågelinfluensa. Och därefter räknar hon upp ett antal konservativa religiösa grupperingar i olika europeiska länder. Artikeln redovisar inga som helst konkreta uppgifter om ökande medlemstal eller politiska framgångar. Definitionen av fundamentalism är dessutom ytterst svävande. Som ett exempel på fundamentalistiska åsikter nämns försvar av dödsstraff. Med den definitionen finns det utan tvivel skäl att tala om fundamentalismens utbredning i Sverige och Europa - också ett stort antal ateister lär vara smittade.

Man kan kanske invända att det ändå är viktigt med vaksamhet, att religiös extremism är ett problem oavsett om den sprider sig eller inte. Så är det naturligtvis. Men det är lätt att se hur skepsisen mot religioner har utvecklats till paranoia. Och kanske ännu värre: till en självgodhet i förhållande till religiösa. Denna självgodhet är tydlig i Förbundet Humanisterna som omhuldar ordet förnuft som ett slags motsättning till religiositet. Men det räcker inte att vara icketroende för att vara förnuftig. Och det räcker inte att tro på en gud för att överge allt logiskt och självständigt tänkande. Människan är aningen mer komplicerad än så.

CECILIA BORNÄS

medarbetare på kulturredaktionen