Jan Aghed läser Jonathan Littell

Årets litterära sensation i Frankrike heter ”Les Bienveillantes” – ordagrant ”De välvilliga”, symboliskt ”Erinyerna”, det vill säga hämndgudinnorna i Aischylos tragedi ”Eumeniderna” – och är en drygt niohundrasidig roman presenterad som en nazistisk krigsförbrytares memoarer. Skriven direkt på franska av amerikanen Jonathan Littell och utgiven av litteraturelitens Gallimard har den också gjort sensation i förlagsbranschen, trots ämne och format såld i några hundratusen exemplar på rekordtid.

Många medlemmar i nazismens ”Schutzstaffeln”, förkortat SS, Heinrich Himmlers svartuniformerade, fanatiska, totalt hänsynslösa och allmänt fruktade skyddsgarde, som administrerade koncentrations- och förintelselägren och Gestapos hemliga polis, rekryterades ur Hitlertysklands mest välutbildade samhällsskikt. De tillhörde en intellektuell elit, var akademiker, ekonomer, läkare eller – som Max Aue, Littells ”hjälte” – jurister.

Likt honom hade åtskilliga av dem viktiga, ledande befattningar i de ”Einsatzgruppen” – specialförband och dödskommandon – som massavrättade judar och kommunister på östfronten, över en halv miljon människor bara under de första sex månaderna efter invasionen av Sovjetunionen år 1941.

Aue lyckades efter kriget slingra sig under rättvisan och sysslar med textilaffärer i Tyskland när han berättar om sitt liv. Antagen för informationsuppdrag inom säkerhetstjänsten i Himmlers svarta orden år 1937 avancerade han till överstelöjtnant eller ”SS-Obersturmbannführer”. Han är djupt och brett kultiverad, beläst i filosofi och historia, förtrogen med Tjechov, Stendahl, Flaubert och Proust, passionerat förtjust i Beethoven och kan tala grekiska och citera Platon och Tertullius.

”Jag ångrar ingenting, jag har gjort mitt jobb, det är det hela”, konstaterar han i sin inledning. Exempelvis ångrar han inte att han deltog i människoslakten i Ukraina, utdelade nådaskott, klev runt i massgravarnas gytter av judiska kvinnors och barns döda kroppar, lika lite som att han senare, återbördad till hemlandet, sökte hitta och genomdriva den ekonomiskt mest rationella och effektiva formen för att utnyttja slavarbetare.

Denne nazismens erfarne byråkrat har varit överallt och sett och hört allting. Efter Ukraina var han i Stalingrad och sedan Auschwitz, det bombade Berlin och Hitlers bunker. Han råkade befinna sig bland de lyssnande SS- och partidignitärerna då Himmler i oktober 1943 i Posen, nuvarande polska Poznan, höll det ena av de två beryktade tal som avslöjade nazismens mörka hemlighet i hela dess innebörd och vidd. Slutlösningen. Förintelsen.

Nästan samtliga personer som Aue stöter ihop med eller umgås med har existerat i sinnevärlden – Otto Ohlendorf, en av östfrontens värsta massmördare i invasionsarméernas kölvatten och hängd efter kriget, namn som Reinhard Heydrich och Albert Speer, för att inte tala om Adolf Eichmann. I ockupationens Paris återfinns han i franska nära vänners sällskap, fascistiska och antisemitiska intellektuella och författare med självaste Louis-Ferdinand Céline i spetsen.

När Speer besöker den underjordiska raketfabriken Dora i Harzbergen i december 1943 och förfasar sig över sina utländska tvångsarbetares fruktansvärda förhållanden, då är Aue också med. I samband med Posen dyker ett i historieforskningen bekant tema upp: fanns Speer bland Himmlers åhörare? Han förnekade det alltid själv, särskilt utförligt i Gitta Serenys stora biografi, och Aue minns inte exakt. Men när han väl lärt känna Hitlers mäktige rustningsminister närmre blir han tvärsäker på en sak. Speer kände till allt, inklusive massdödandet av kvinnor och barn.

Jonathan Littell är född i New York år 1967, son till Robert Littell, känd författare av spionromaner, och till stor del uppvuxen i Frankrike. Han behärskar franska språket suveränt. Hans beläsenhet i allt som rör nazismen och Förintelsen är enorm. Det finns ingenting i romanens storartat gestaltade yttre händelseförlopp där han inte kan hänvisa till en minutiös dokumentation.

Aues minnesbilder och sätt att återge dem är ett eko av alla böcker Littell läst. Sak samma gäller den väldiga textens många moralfilsofiska och ideologiska resonemang, huvudpersonens reflektioner om kravet på obrottslig lydnad mot Hitlers påbud och m om likheterna mellan nazismen och kommunismen, mellan den förra och judiska Tora och det geopolitiskt nödvändiga i att utrota judarna. Han är ett monument av dubbelmoral. Upprörd över sadism och korruption ser han den monstruösa masslakten ur ett lojalt nazistiskt perspektiv. Avrättningen av tusen judar blir därmed inte en fråga om att döda av hat utan av nitälskan. Framför allt alstrar den metodiska problem som gradvis leder till förintelselägrens industriella likproduktion, där löpande band-principen bearbetar miljoner av dem till aska och söndermalda ben.

Jämfört med vittnesbörd från judar som överlevde Förintelsen, de i Claude Lanzmanns niotimmarsdokumentär ”Shoa” till exempel, måste fiktion nödvändigtvis enbart bli en blek återgivning. Littells beskrivningar av det ofattbara som hände i Kiev och Auschwitz rekonstruerar ändå verkligheten med en ofta förfärande suggestionskraft och intensitet.

I den vänsterliberala franska veckotidningen Le Nouvel Observateur yttrade sig just Lanzmann nyligen om ”Les Bienveillantes” och fick – med karakteristisk självbelåtenhet som skaparen av ”Shoa” – fram att romanen med sin överväldigande ordmassa och historiska referenstäthet bara kan förstås av två personer – honom själv, naturligtvis, och Raul Hilberg, författare till trevolymersverket ”The Destruction of the European Jews”.

Men Lanzmann har en relevant poäng då han kritiserar Littell för att ha försett Max Aue med ”en påträngande psykologi” i syfte att förmänskliga och göra honom mer trovärdig. Aue är homosexuell därför att han svurit trohet mot sin tvillingsyster, som han är knuten till genom incest. En omfångsrik anal dimension i hans psyke kommer inte minst till synes i hans drömliv, där han översvämmas av egna exkrementer. Plötsligt är dessa inte bara en dröm utan lavinartade diarréer.

Hans patologiska modershat, som till sist leder till dubbelmord, besatthet av systern, mycket varierade och grafiskt skildrade homosexualitet och feberdrömmar med ett perverst pornografiskt sceneri upptar långa partier som inte sällan känns utdragna och tröttsamma. Mera än att tillföra några oumbärliga insikter distraherar de från romanens undersökning av en omänsklig ideologis dragningskraft på en intelligent och bildad individ.

JAN AGHED

filmkritiker