Björn af Kleen om att äta ensam

Enligt livsstilsmagasinet Bon (nr 34) är jag ett tecken på en ny impotenstrend.

Detta för att jag brukar äta middag ensam på offentliga inrättningar. Så sant som det var sagt.

Att ensamma middagar på lokal är något av en mänsklig prövning framgår inte av Bons gyckel, men väl av Ulf Lundells tegelsten "Saknaden" från 1992, där berättarjaget då och då tvingar sig själv att inta lammgryta solo på Café Opera.

Ensamma middagar är det sekulariserade livets bar mitzva. En fysisk prövning i ett Sverige utan lumpen. Senast på Stockholmskrogen Pelikan fick jag ett bord vid foajén, och kände mig snart som en pensionerad hovmästare, överflödig men akut närvarande i lokalen.

Sådana kvällar tackar man tidskriften The New Yorker, som oftast räcker som sällskap genom en hel trerätters. Oktobers medienummer porträtterar Washingtons fruktade pamflettskrivare, författaren och journalisten Christopher Hitchens. Sedan han bytt sida politiskt, från socialist och krönikör i The Nation till försvarare av Irakkriget, är denne son till en överste i brittiska flottan ett återkommande debattämne i mediekretsar. Antologin "Terror, Iraq, and the Left: Christopher Hitchens and his Critics" är på väg.

Det lustiga med denne mansman - som till nyligen rökte tre paket om dagen, dricker cocktail till lunch, och som reagerar på en intellektuell förståelse av världen med verbalt våld, för att citera porträttet - är att han knappt vågar gå på restaurang. Ens i sällskap.

Av det heltäckande porträttet framgår att Hitchens hellre träffar sina många inflytelserika vänner i sin våning i Washington med utsikt över vicepresidentens residens. Där har han kontroll över vilka som kommer, vem det skvallras om, vad som sägs, äts och vem som blir full.

En sparris, med andra ord.

BJÖRN AF KLEEN

journalist