Anna Hellsten om fåfängans rum

Vi lever i en tid då vi mer än någonsin beundrar den som har förmånen att kunna konsumera, där begrepp som "lyx", "att unna sig" och "njutning" dekorerar snart sagt varenda mening i lifestyletidningarna.

Jag jobbade på en sådan en gång, en snygg designtidning med shoppingspecialer om badrumsinredning och såpbubblelätta reportage från gnistrande vackra våningar.

En sak jag snabbt lärde mig, när jag satt och vände på adjektiven i de aktuella texterna, var att man gärna fick prata om stil, om lust, om passion - men aldrig om pengar.

Att den där läckra köksbänkskivan, i något svindyrt och patentsökt kompositmaterial som man både kunde skvätta barnkräk och ställa heta wokpannor på, kostade hundra papp kvadratmetern, eller att hemmet i fråga krävde en disponibel månadsinkomst på ungefär lika mycket, var en självklar men aldrig uttalad förutsättning. Så länge det var smakmässigt oklanderligt var inga räkningar för stora eller för magstarka.

Jag tänker på det där när jag läser i inredningsjournalisten Peter Yorks Hemma hos diktatorn (med förord av Douglas Coupland, övers Torbjörn Nilsson, Norstedts), en leopardmönstrad coffeetablebok med bilder och svalt raljerande prosa om några av den moderna tidens mest extravaganta envåldshärskare - lektyr för dem "som tilltalas av ett slags estetisk skadeglädje", som han skriver i förordet.

Jag bläddrar förbi Saddams vattenkranar i guld, Idi Amins vita telefoner, Imelda Marcos sovrum med en överdimensionerad harpa nedanför sängen, Mobutus kinesiska paviljonger mitt i Kongo, Noriegas skyhöga, rosettförsedda julgran med barnstora plastjulänglar på golvet nedanför.

Det är givetvis gräsligt - från de uppblåst guldfläskiga interiörerna till det faktum att det förstås bekostats av smutsiga och blodiga pengar.

Ändå har jag svårt att verkligen förfasas. York skriver om hur hans redaktör påpekade det djupt medelklassiga i att reagera med avsmak inför bilderna, och det där med medelklassreaktioner är intressant. Det är ju faktiskt en och samma grundmekanism bakom diktatorernas offentliga uppvisningsbilder som bakom den moderna medelklassens alla designtidningar och husbilagor - du är kanske inte som du bor, men du hoppas att alla andra ska tro det. Vad hade man väntat sig av Adolf Hitler annat än en svulstig jaktstuga i hälsosam alpluft? Är det inte självklart att paret Ceausescu hade ett blårosa mosaikbadkar med en jättesköldpadda i brons?

Vi är en samtid som mer än någonsin definierar oss med hjälp av saker, och den drömprojicering, miljonrullning och fåfänga som väller fram över sidorna i "Hemma hos diktatorn" ryms även i smakfullt tagna bilder av en arkitektritad villa på Lidingö med diskret prislapp.

York skriver att paret Marcos motiverade sitt bruk av lyx och glamour med att de skulle få det inte fullt lika guldkantade folket under dem att sträva högre, längta hårdare - att "inspireras" som det brukar heta i inredningssammanhang. Inte för att dra några övriga växlar på det, men det som bilden av en leende Tito med en god bok framför sin tigerfäll vill förmedla, skiljer sig faktiskt inte så värst mycket från Bonniertidningen Family Living där Sveriges fräschaste och förmögnaste kändisfamiljer slår upp dörrarna till sina semestervåningar på Kreta och gosar med sina gulliga barn.

ANNA HELLSTEN

kulturjournalist