Anna Hellsten om "Ugly Betty"

Repliken jag minns bäst ifrån ”Djävulen bär Prada” kommer i filmens sista femtedel, när Anne Hathaway som den groteskt felcastade ”fula” och ”tjocka” modetidningsassistenten Andie glatt anförtror en kollega att hon ”faktiskt är en storlek 36 nu”. Jag minns repliken eftersom den är så genuint ärlig – hurra, äntligen är jag modetidningssmal, äntligen får jag vara med på riktigt.

Parallellerna mellan ”Djävulen bär Prada” och ”Ugly Betty”, en amerikansk version av den colombianska ”tevenovelan” ”La Fea Más Bella”, som Kanal 5 visade premiäravsnittet av i går, är många. En ”ful” och godtrogen icke-Manhattanit kastas in i en bitchig modevärld där ens människovärde mäts i hur lite lunch man klarar sig på. Här heter hon Betty Suarez och kommer från arbetarstadsdelen Queens där hon bor med sin hjärtsjuke far, streetsmarta syrra och fjollige systerson. Jobbet som assistent till chefen på modemagasinet Mode får Betty enbart för att hon är så ful att chefen garanterat inte kommer att försöka ligga med henne och därigenom sumpa sitt jobb.

Det är givetvis förförisk, högeffektiv underhållning – vidriga modemänniskor har alltid gjort sig bra på film, från nämnda ”Djävulen bär Prada” via Candice Bergens permafrostiga hommage till Anna Wintour i ”Sex and the City” till filmen ”Funny Face” från 1957 där det musiga bokhandlarbiträdet Audrey Hepburn kläs upp till ett slags föregångare till Kate Moss.

Rollbesättningen är perfekt, dialogen smattrar hårdare än assistenternas samlade stilettklackar, och miljöerna är sagolika – från den futuristiska redaktionen i vitt och glas till fulmyset på Bettys gata i Queens med färgreglaget uppskruvat på max och Chrysler Building glittrande på avstånd. Det skulle vara ganska lätt att strunta i moralen och bara råglo sig igenom hela säsongen.

Men – och det är ett stort men – ”Ugly Betty” har ett gigantiskt inbyggt moralproblem, lika skärande som den modevärldsnorm den försöker förlöjliga. Budskapet – riktat rakt mot unga kvinnor – är att du duger precis som du är. Ändå formligen frossar serien i just utseenden – kvinnors utseenden. Och den gör ingenting för att luckra upp de hårdcementerade gamla sanningarna: en snäll kvinna är alltid en ful kvinna (eller talar konstig dialekt), en elak kvinna är alltid en vacker kvinna. Bettys hjärta är lika gott som hennes kläder är billiga, medan hennes kollega Amanda är en falsk jävel med perfekt kropp. Chefen, han som behövde en ful assistent för att alls kunna jobba, är däremot egentligen en Ganska Fin Kille, trots en svaghet för blondiner i string och dyra restauranger som tillämpar klädkod.

Trots en uppenbar intention att göra det motsatta så är ”Ugly Betty” bara en spegelbild av hur den samtida korsbefruktningen av mode och media faktiskt ser ut – vanliga tjejer är fula fläskberg i behov av en makeover medan någon med Angelina Jolies utseende automatiskt blir en stor skådespelerska. Eller som när Jennifer Lopez framställs som en nåbar kvinnoförebild enbart för att hon råkar ha något mer utskjutande rumpa än Hollywoodgenomsnittet.

Den gamla liknelsen mellan lättsmält kultur och en godispåse har sällan passat bättre än i fallet ”Ugly Betty” – man tuggar sig girigt rätt igenom lager av socker, färgämnen och kemikalier. Sedan mår man ganska dåligt.

ANNA HELLSTEN

kulturjournalist