Anders Ehnmark läser "Imperier"

Det finns en evig huvudperson i den berättelse som ger imperier självförståelse: barbaren. Från äldsta tider har han med sin råhet tecknat imperiets uppgift. Civilisatorisk mission kallades det då Frankrike tågade in i Afrika. Hos Herodotos är barbaren en nomad som dricker oblandat vin och äter rått kött, även männi-skokött, och har ett lösaktigt leverne. Imperiets uppgift är att civilisera honom.

Han kan vara bra att ha som soldat (janitsjarer i Osmanska riket, mamluker i Egypten), men framför allt ska han civiliseras, det vill säga förbli rå, men just därigenom gestalta imperiets höga ärende.

Den tyske statsvetaren Herfried Münkler har skrivit en intressant studie i ”världsherraväldets logik”: ”Imperier”. Han låter oss känna igen några av dagens konflikter i en fjärran värld. Då stora riken sätts ihop eller faller isär återkommer några frågeställningar: behovet av samtycke framför allt, eftersom våld i längden är dyrt, därav betydelsen av en fantasieggande fiende, barbaren, som kan vara lite av varje men just nu blivit en muslimsk terrorist som sitter i grottor i öknen och planerar attentat.

Imperier byggs i allmänhet upp med våld men vidmakthålls, om alls, med övertalning. Dominans först och hegemoni sen, för att tala med Gramsci. Barbaren är med hela tiden.

Flera imperier slogs sönder på 1900-talet: Tsarryssland, Osmanska riket, Donaumonarkin, de europeiska kolonialväldena. En vacker och övertygande antiimperialistisk ideologi spred sig över världen, även hos oss. Den genomskådade alla felen och förstod rättigheternas betydelse. Paradoxalt nog visade den sig snart kunna rättfärdiga ett ovanligt förtryckande imperium, Sovjet. Det var, kan man säga, ett antiimperialistiskt imperium. Så lyckat blev det heller inte i kolonierna. Befrielsen ledde sällan till frihet utan till lokala despotier.

Frågan är då, den löper som en röd tråd genom Münklers text, om hyggliga storformer är möjliga idag, det vill säga fredsskapande riken, vilket trots allt behövs, eller om man får finna sig i alternativet anarki eller förtryck. Närmast är det fråga om den europeiska unionen, och om det imperium som ibland sägs vara det sista, USA.

Vi har just bevittnat ett slags sammanbrott för det amerikanska imperiets tankevärld. Det är lite orättvist, måste man tillägga. Det var en delvis ny och barnslig världsbild som fick den nuvarande administrationen att tåga ut i krig. Gammal kunskap glömd. Barbaren gavs en ännu mer demonisk karaktär än vanligt. Utrikespolitiken blev en gotisk berättelse där hotet sades vara så stort att ingen förståelse var möjlig, utan bara motanfall. Terrorism födde statsterrorism.

Vi har kunnat följa det en längre tid nu, och det har varit på en gång tragiskt och onödigt. Därav lättnaden idag när det andra Amerika ger sig till känna. Så är det ju alltid.

Man måste komma ihåg den långa linjen. Under det kalla kriget utarbetades en idé om hur mota Olle i grind. Olle var barbaren, eller närmare bestämt Sovjet. Om vi går tillbaka till president Trumans så kallade Point Four-program 1949, det som på en gång talar om hot och bistånd till fattiga länder, eller Eisenhowers eller Kennedys tal i ämnet, så återkommer samma tanke: fattigdom och förtryck är problemet, öppnar vägen för Olle, först om vi övervinner fattigdomen kan Olle motas i grind.

Det var i alla fall en upplyst tanke, som kan leda långt idag då problemet är delvis detsamma, fastän terminologin är en annan.

Vad gäller EU så är det säkert så som Münkler säger att imperiet behöver vara löst i kanten för att inte förtrycka. Men det intressanta är kanske att EU har en federalistisk idé som tjänar samma syfte, nämligen subsidiaritetsprincipen. Subsidium betyder ju hjälptrupper: de romerska hjälptrupperna satt ned och tittade på så länge slaget gick bra. Fick den egna sidan svårigheter reste de sig och grep in. Hjälp i nödfall betyder det. Högre instans gör bara det som bara högre instans kan göra. Besluten tas så långt ned som möjligt. En strålande idé för upplysta storformer.

Det finns alltså goda tankar bakom såväl det amerikanska som det europeiska imperiet, och kanske finns det hopp, fastän Herfried Münkler så övertygande visar hur illa det brukar gå. Men storformer behövs för såväl fred som utveckling, och kanske är nödfallsimperiet och utvecklingsimperiet vad vi just nu kan hoppas på. Jag tycker det är en tankeväckande bok.

ANDERS EHNMARK

journalist och författare