Lisbeth Lindeborg om Muhammad Yunus

När Muhammad Yunus var 34 år mötte han Sufia Begum. Året var 1974 och i Bangladesh, som hemsöktes av hungersnöd, dog tiotusentals människor av svält på landsbygden i norr och på gatorna i Dhaka och i Chittagong.

För Yunus, framgångsrik professor i ekonomi vid universitetet i Chittagong, stod det klart att en situation rådde där all världens ekonomiska teorier var värdelösa. ”Briljanta ekonomiska teorier räknar inte med fattigdom och hunger. De utgår ifrån att sådana problem automatiskt försvinner i tider av ekonomiskt välstånd. Ekonomer ägnar all sin tid åt att beskriva utvecklings- och tillväxtprocesser i detalj men de bryr sig inte om fattigdomens och hungerns processer”, framhöll Yunus i ett tal tjugo år senare, 1994.

För att besegra känslan av sin egen otillräcklighet beslöt Yunus att nytolka sin egen roll i livet. Det var dags att ta upp ett nytt studium – av verkligheten. De fattiga invånarna i den närbelägna byn Jobra skulle bli hans lärare. Sufia Begum blev den första.

Tillsammans med en kollega som kände till byn stötte Yunus på den unga kvinnan och hennes barn i ett förfallet skjul. Sufia var strängt upptagen: med snabba skickliga händer höll hon på att tillverka en stol i bambu. Hon berättade att hon köpt bambun för fem ”taka” (22 amerikanska cent) av samme man som sedan köpte stolen av henne. Hennes dagsinkomst var 2 amerikanska cent! Det räckte inte för att stilla hennes egen och barnens hunger. Men, upptäckte Yunus, trots sitt slavarbete ägde Sufia den viktigaste av alla människans färdigheter – förmågan att överleva.

För att lindra Sufias akuta nöd var Yunus frestad att ge henne de ”takas” som hon behövde för att kunna lösa sig från sin slavdrivare. Men han beslöt att avvakta. Att detta inte var ett fall för välgörenhet var Yunus viktigaste insikt denna dag.

Då han lämnade Jobra var det med frågan hur man kan bryta ned fattigdomens höga fängelsemurar och bistå de miljontals människor som lider nöd som Sufia. Hur skulle man kunna ge dem en ekonomisk plattform att stå på? Dagen efter återvände Yunus till Jobra och träffade fler människor. Under en vecka lärde han känna 42 personer vilka befann sig i en liknande situation som Sufia. För sammanlagt 27 dollar som startkapital, räknade han ihop, skulle de kunna börja ett nytt liv – tillverka sina produkter som fria företagare och sälja dem utan mellanhänder på den öppna marknaden. Men pengarna de behövde skulle inte vara en gåva utan ett räntefritt lån som de skulle betala tillbaka när de kunde.

Inspirerad av de fattiga människorna i Jobra, imponerad av deras starka vilja att förbättra sin situation trots ett hopplöst utgångsläge och förargad över de cyniska fördomar som fattiga människor utsätts för gick Yunus till verket. Med stort tålamod och stor möda och med uppbjudande av hela sin personlighet lyckades han övertyga först banker och sedan myndighets-personer att ställa upp för de fattiga med mikro-krediter. Under de följande åren initierade han ett flertal projekt men kom snart fram till slutsatsen att han själv måste grunda en bank. Detta var början till Grameen Bank (by-banken), projektet grundat 1976 och officiellt etablerat 1983. Så blev Yunus de fattigas bankdirektör.

Det är nu trettio år sedan projektet startade och vad som hänt därefter – hur Grameen-projektet fungerar, hur det växt till ett globalt nätverk, hur miljontals fattiga runt om i världen kunnat befria sig från fattigdomens tyranni tack vare mikro-krediterna från Grameen och att 98 procent av låntagarna också betalar tillbaka sina lån – har Yunus berättat i sin självbiografi Banker to the Poor.

Här läser vi också om Yunus barndom som ett av 14 barn i en trångbodd familj, där fadern, juvelerare, uppmuntrade sina barn att studera. Yunus som först utbildat sig till lärare fick ett amerikanskt stipendium och kunde ta sin doktorsexamen i USA. Han återkom till Bangladesh 1973 efter landets oberoende.

Hittills har hela Grameen-projektet, med nästan 200 utlöpare, lånat ut 4 miljarder dollar till cirka 100 miljoner familjer; bara i Bangladesh har 6,6 miljoner enskilda (97 procent kvinnor) lånat av Grameen. I u-länderna uppgår lånen till 25–100 dollar, och kan kompletteras med nya lån för dem som vill utvidga sina verksamheter. Ett populärt projekt i tusentals byar är ” phone-ladies” – en telefonservice med en mobiltelefoncentral i byar där telefonledningar saknas. Sedan några år satsar Grameen också på kreditgivning för tekniska/elektroniska projekt.

I industriländer, som USA och i Europa, uppgår lånesumman till 500–1 000 dollar. Fram till 1995 var banken också beroende av filantropiskt stöd; nu är den självförsörjande. Låntagarna betalar i regel en låg ränta. Utöver det egna globala nätverket har Grameen inspirerat andra att följa efter. Idag finns 1 300 projekt som bygger på Grameen-projektets grundidé med mikro-krediter.

Yunus har förklarat varför nästan samtliga låntagare är kvinnor. I början lånade Grameen ut till både män och kvinnor men erfarenheten visade att kvinnorna var de bästa låntagarna – de arbetar hårdare och är mer uthålliga; de har bätt-re visioner och inser snabbare vad hjälp till självhjälp innebär och de upplever hunger och fattigdom betydligt mer intensivt än män.

Dessutom arbetar kvinnorna med sina barn och hemmet för ögonen medan männen använder sina extra inkomster på sig själva; förändringarna till det bättre var större och snabbare i en familj där kvinnan var låntagare.

Men Yunus och hans medarbetare har haft många hinder att kämpa emot: ovilliga äkta och andra män, som inte kunnat acceptera denna form av kvinnlig frigörelse. Likaså har det varit svårt att hitta kvinnor som vågar låna. Därför samlar Grameen kvinnorna i grupper så att de kan stödja varandra. Att bryta ned många kvinnors rädsla för eventuella konsekvenser har varit ett lika viktigt arbete som att dra in män i projektet – som stöd inte som låntagare.

Under de senaste åren har Muhammad Yunus belönats med åt--skilliga av världens mest ärorika utnämningar och priser. I en tid som alltmer kommit att domineras av aktienyheter och börsnoteringar är hans fokus på den onödiga fattigdomen av största betydelse för mänskligheten. För det får han i morgon Nobels freds-pris.

LISBETH LINDEBORG

fil dr och journalist