Dan Hallemar i shoppinglandet

Efter fem timmar på Fields, Skandinaviens största shoppingcenter, i Ørestad kliver jag ut i mörkret utanför dörrarna, jag hade inte sett det komma. Där ute håller man på att bygga hus, en bygghiss åker upp för en halvfärdig fasad, natriumgula strålkastare lyser upp stora frusna gropar. Jag går mot den upplysta fasaden, rundar en grop, för första gången på fem timmar är jag ¿ jag vet nu inte om det här är rätt ord, men jag känner mig fri.

Som Tom Hanks karaktär, Viktor Navorski, i filmen ”The Terminal”, som av diplomatiska förvecklingsskäl hålls kvar på en flygplats där allt man kan göra är att shoppa. Och som när han efter sex månader slutligen får lämna flygplatsen vänder ansiktet mot himlen och känner på snön.

Det är skillnad på verklighet och imiterad verklighet. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra, shoppingcenterbashing är ganska ointressant. Men någonting händer med oss i ett köpcentrum, platsen förändrar oss.

När man i en stad lämnar en butik och går ut på gatan lämnar man shoppingen för en större värld. En värld av halvfärdiga fasader, stadsbussar eller byggkranar som står snett parkerade över trottoarer och spyr ut diesel. Den där tempererade zonen mellan de automatiska dörrarna går att lämna. I shoppingcentrumet är det inte möjligt. Innan man går hem.

Det är, det är jag faktiskt ganska säker på, därför man snabbare blir trött på ett shoppingcentrum, men det är också därför man får mer gjort. När man i min familj numera diskuterar vilka shoppingutflykter som ska göras så finns det få platser som sammanfaller med hela familjens önskningar, men de som finns är nästan alltid shoppingcentrum.

På Fields har alla människor tagit av sig sina ytterkläder och hänger och hasar sig fram på kundvagnar under de enorma julänglarna som blåser i sina trumpeter. Det normala tempot härinne måste vara en bråkdel av det i en stad. Letargin kan till en början misstas för apati, men det är snarare en blandning av njutning och koncentration.

Att det är svårt att behålla flanörens värdighet när man håller i en kundvagn är uppenbart. Man tappar hållningen när man inte har några armar att röra på. Människan med den fulla kundvagnen är dessutom en av 1900-talets mest använda symboler för den överkonsumerande människan. Håller samma människa, eller helst en annan från en annan klass, varor för samma pris i små påsar är bilden en helt annan.

Eftersom alla här lägger sina ytterkläder i kundvagnarna, tillsammans med en massa påsar, med allt från medisterkorv till digitalkameror, ser de snarare ut som en städad form av uteliggare. Den enda form som finns här, för övrigt.

Men det mest provocerande med den här Fieldsstaden är inte att den är inomhus eller konstgjord, det mest provocerande, för mig, är att alla är lediga. Bortsett från dem som jobbar i butikerna. En stad där alla är på semester är en märklig stad. Det vet alla som varit på en renodlad semesterort. Vilken dag man än kommer hit så är det vilodagen. Det kan vara en av anledningarna till att tempot är så lågt.

Inget arbete, nästan ingen tid och inget väder. Årstiden märks bara på jultomtens timrade stuga med öppen spis på våning tre och på den oerhörda mängd med stora leksaker som ligger i särskilt de äldre människornas shoppingvagnar, de med de långa önskelistorna från barnbarnen.

Långsamheten som finns här gör att det finns gott om tid att tveka, att stanna till utan att stoppa upp. Det gör att det är närmast omöjligt att skilja en lantis från en stadsbo. Det finns en urban intelligens som jag tror att alla stadsmänniskor har, den handlar om att ta sig fram på bästa sätt, att hitta vägar. Den är helt oanvändbar här.

Köpcentrumsarkitekturen var i själva verket när den föddes på 1950-talet, menar köpcentrumsantropologen Paco Underhill, en reflektion av just den stadstyp som förorten ville vara, en flykt från de hierarkier som innerstäder ofta var fulla av. Ett försök att bygga det klasslösa samhället. Och här är shoppingcentrumets verkligt subversiva sida, det bygger på en idé om det klasslösa samhället. Man kan ana det om man ser efter. Alla som kommer hit (några kommer att välja att inte komma som en sorts klassmarkering) tycks förlora sin bakgrund.

Ingen kommer att fråga vad du arbetar med eftersom arbete inte hör hit. Ingen kommer att fråga var du kommer ifrån eftersom alla är här på besök. Ingen är hemma här, ingen behöver positionera sig, en del hittar bättre och har varit här förut, men ingen är hemma. I staden är turisterna alltid i minoritet. Det finns stadsdelar i vissa städer där de inte är det, men de kommer oftast att baktalas av lokalbefolkningen som turistfällor.

I köpcentrumet är vi alla i turister.

Jag kan svära på att om någon försökte göra en film som Kvarteret Korpen idag, med en historia om möten över klassgränser, så skulle de vara tvungna att förlägga den till en plats som den här. Den kunde handla om de där två som sitter i ett vitt bås på Cafe Pascucci på tredje våningen på Fields. De har utsikt över rulltrapporna, han har mössan på sig, de håller varandras händer och mellan sig har de en stor Coca-cola med två sugrör i och intill sig på bänken några påsar från butikerna. Restaurangen spelar ”White Christmas”. Om det funnits ett fönster att se ut igenom skulle det ha kunnat snöa lätt därute. Kärlek är kärlek också på ett köpcentrum, liv är liv. Men bakgrunden spelar roll. Här finns inget av den där påbjudna formulerade, färdigpackade, romantiken hos ett Venedig eller ett Manhattan.

Paco Underhill skriver om den stora mängd amerikanska unga vars första möte med friheten från vuxenvärlden skedde just i ”the mall”, shoppingcentrumet. För dem står de här platserna för just frihet. Min reaktion när jag gick ut genom dörrarna slår väl klart fast att jag inte är en av dem.

Man kan längta efter platser som de här. Men det finns också de som tycks längta bort. De är här av diplomatiska skäl, som Viktor Navorski i ”The Terminal”. De är de stillastående männen.

De finns såväl på Fields liksom som på det lilla Familia som nyligen öppnade i Hyllinge utanför Helsingborg. De är inte här ensamma. De väntar. På sina fruar, på sina barn. Men de tycks sakna egen vilja, åtminstone på den här platsen. De är lojala. Deras makt har tagits ifrån dem. De är främlingar, outsiders och, slår det mig, de är egentligen den enda lilla spillra av urban romantik som jag kan hålla kvar i om jag försöker leka flanör och Walter Benjamin eller Baudelaire i ett köpcentrum. De femtiofem- till sjuttiofemåriga männen i kläder de inte har valt själva. Hade Christer Strömholm varit på Fields och inte i Paris på femtiotalet skulle det varit de männen han hade fotograferat. Eller om Anders Petersen för den delen tagit sig till Familia och inte till Reeperbahn skulle de här männen här ha varit pariorna, de utstötta.

Det utopiska samhällets underklass.

Ensamma män på blankslipade stenar, ensamma män som lutar sig mot kundvagnar. Ensamma män som efter tjugofem minuter faktiskt får en ingivelse till en egen vilja och går in i skoaffären där deras fruar provar skor och sätter sig intill dem istället. Ensamma män i skinnjackor som somnar utanför Dimoda på Familia, som sedan reser sig långsamt upp, häver sig, och följer med trettio meter innan de ställer sig och väntar utanför Cubus kläder, under de röda stora julkulorna. Samma sak igen, nu till Cassels, där han får sällskap av fyra till. De kommer kanske alla att få spela jultomten på julafton.

Jag förvandlas till en stalker. Jag sätter mig intill dem och väntar med dem. På Familia och på Fields. Jag följer dem när de reser på sig. Jag ser på dem och jag ser på mig. Ingen ser någon i ögonen, men jag föreställer oss som männen utan egenskaper och vi tänker: ”När allt var färdigt kunde han bara skaka på huvudet och fråga sig: Det här är alltså det liv som ska bli mitt”.

Och när jag går ut genom dörrarna har det blivit mörkt igen. Det är snart jul, det fanns ett löfte om det inne på Familia, jag var Piff och Puff inne i julgranen. Det ösregnar på parkeringen. Jag sällar mig till de tusentals bilarna på motorvägen.

DAN HALLEMAR

arkitekturskribent