Fredrik Persson om "Snapphanar"

Tre delar konstnärlig kalkon, en del lika förförisk som förfärlig dokumentär. Det var huvudingredienserna i SVT:s stora snapphanesatsning som nyss avslutades. Resultatet är en soppa med fadd eftersmak för Skånenationalister av olika kulörer att glupskt sleva i sig av.

Den svenska armén bar inte färgglad enhetlig uniform under skånska kriget. Armborst var inte snapphanarnas främsta vapen. Att som historiker ägna sig åt småsint felfinneri är lätt, men ett föga fruktbart sätt att förhålla sig till fiktion. Film och drama har sin egen logik och kan i detaljer inte underställas andra krav än de strikt konstnärliga. Männen bakom ”Snapphanar” har också i flera sammanhang förfäktat att man inte haft för avsikt att framställa ett historiskt facit.

Detta gör dock inte att man som historiker bör vända ryggen till eller rycka på axlarna åt populärhistoriska produktioner likt ”Snapphanar”. Genren har ett genomslag som inte ens den mest storsäljande och publikfriande forskare kan drömma om. Den sätter outplånliga avtryck i ett samhälles kollektiva historiemedvetande. Detta tillsammans med historiens välkända politiska potential gör det viktigt att skärskåda även vad ett kalkonartat kostymdrama säger om och till vår egen samtid.

Upphovsmännens brasklappar och skådespelarnas rollspelsmundering till trots framstår ”Snapphanar” som ett drivet politiskt historiebruk. När SVT:s dramachef Daniel Alfredsson för ett drygt år sedan presenterade produktionen för pressen underströk han dess samhällsrelevans genom att dra paralleller mellan situationen i Skåne och 1990-talets Balkan. Uttalandet kastar ett klargörande ljus över dramats historiska framställning.

Aristokratisk arrogans, plundrande, skändande, brännande, torterande, spetsade snapphanar och koncentrationsläger draperat i svenska fanor. Med få undantag är bilden av det svenska den av slug och monumental ondska. Mot detta ställs det nödvändiga och heroiska motståndet som trots underläge kämpar tappert för att sedan svekfullt offras på storpolitikens altare. Den svartvita bilden placeras i en lika fyrkantig som nationalistisk ram. Gult och blått blir till djävulska signalfärger för utrotandet av det skånska (och danska) i svenskhetens namn. Nyckelscenen där filmens hjälte finner sin skändade bror insvept i en skånsk rödgul fana är ett pekoral, anakronistiskt och omöjligt att missförstå.

Den svenska centralmaktens våldsamma förnekande av den lilla skånska människans frihet är samma historiska dramaturgi som länge har ackompanjerat Skånepartiets rasistiska missnöjespolitik. Det tvärsäkra uppdelandet i ett skånskt vi och de andra enligt nationalismens logik återfinns också hos flera aktörer som under regionalistisk flagg argumenterar för en eller annan form av skånskt självstyre eller ett närmande till Danmark.

I linje med den uttalade ambitionen att särskilja fakta och fiktion avslutades SVT:s storsatsning med en dokumentär om snapphanar och Skånes övergång från Danmark till Sverige. Tittarna bjöds förvisso på en fördjupning av dramats förenklade och politiserade historia. Dick Harrison och Peter Danielsson gjorde sin plikt genom historiska problematiseringar. De upplyste om att förhärskande nationella identiteter så som vi känner dem idag inte fanns på 1600-talet och att den svenska centralmaktens agerande i Skåne måste ses i ljuset av allmänna centraliserings- och homogeniseringssträvanden som riktades mot hela riket. En allt starkare stat spände musklerna samtidigt i både Skåne och Närke.

De korta inläggen drunknade dock i hobbyhistorisk kakofoni, dramatiska bildsvep, osammanhängande orgier i övergrepp och en förförisk speakerröst som tillsammans nötte in bilden av etnisk resning, folkmord och en brutal övergång utan minsta utrymme för förhandling.

Av exalterade tv-hallåor och medverkande har ”Snapphanar” framställts som ett moraliskt uruppförande, en tidigare förtigen historia om svenskt förtryck och skånskt motstånd. Det som inte varit möjligt att läsa i svenska historieböcker skulle äntligen dras fram i ljuset.

Sant är att Skånes förflutna i allmänhet har kommit i kläm mellan en nationalistisk svensk och dansk historieskrivning. Att hårdlansera en lika nationalistisk skånsk variant är dock en dålig lösning. Det behövs färre, inte fler nationella skygglappar.

Den nationalkonservativa forskningens ensidiga svartmålande av snapphanarna upphörde redan för hundra år sedan. I lokal- och populärhistoriska skildringar är omfamnandet och det romantiska framställandet av snapphanarna omfattande. Det enda nya med SVT:s snapphanesatsning är att ett grovhugget politiskt och tidigare med rätta marginaliserat historiebruk har paketerats som public service-julklapp och gjorts vardagsrumsrent.

FREDRIK PERSSON

doktorand i historia, Lunds universitet