Året då kulturen bytte format

”Är det här verkligen det första program du besöker som presidentkandidat?”, frågade den synbart förvånade programledaren Jon Stewart.

”Det är det första”, intygade Vilsack.

”Oj, du kommer att bli krossad”, sa Jon Stewart, med ett slugt leende som tycktes avslöja både njutning och ett visst obehag över att han som komiker satt och gjorde det jobb som i den gamla världen naturligtvis hade hamnat på en journalists bord.

Job Stewarts "the Daily Show" får evigt liv i Youtube-världen. Bearbetning: Sydsvenskan

Hans ”The Daily Show” har vunnit nio Emmy-awards. Han var värd för årets Oscars-gala. Hans sarkastiskt skruvade kritik av politiken och de etablerade nyhetsmedierna har dessutom gjort honom till vad många betraktar som en av USA:s mest inflytelserika opinionsbildare.

Det enda som är märkligt med att just jag utnämner honom till årets tv-personlighet är att jag aldrig sett hans program. Jag har inte Comedy Central. Jag har heller inte Canal Plus, den svenska kanal som sänder ”The Daily Show”. Jon Stewart har vad jag minns aldrig, ens för det kortaste ögonblick, befunnit sig i min tv.

Det jag sett av Jon Stewart har jag sett i gryniga klipp på olika webbsidor. Jag har sett desto fler av dem. Varje program han gör hamnar inom någon timme på nätet, uppklippt i bitar, varje sekvens i sitt eget sammanhang, ett skämt om Donald Rumsfeld på en blogg om utrikespolitik, en intervju med en politiker på politikerns egen hemsida.

Jag har slukat dem som en bulimiker i en gräddbullsfabrik och på det sättet liknar jag ett växande antal mediekonsumenter. En ny undersökning från MMS visar att svenskar mellan 16 och 25 ser i genomsnitt 40 minuter om dagen på nedladdade tv-program eller filmklipp.

Och tendensen är hastigt stigande i både ålder och antal. Om tv-bolag och tv-tillverkare trott att vad publiken först vill ha är bättre teknisk kvalitet, större skärmar med högre upplösning, har de tagit gravt fel.

Vad medie- och kulturåret 2006 visat är att innehåll kommer först. Tätt följt av tillgänglighet. Vår samtida kultur är en kultur av otålighet. Det vi vill ha vill vi ha nu. Inte imorgon eller nästa vecka eller ens om en timme.

En av Youtubes grundare, Jawed Karim, berättade nyligen hur han inspirerades till att starta Youtube av en artikel i Wired. Artikeln beskrev ett klipp från CNN:s debattprogram ”Crossfire” där en viss (ta da!) Jon Stewart som inbjuden gäst talar om för de två programledarna hur dåligt deras program är: ”It’s not so much that it’s bad as it’s hurting America”.

Enligt artikeln hade på kort tid åtminstone 2,5 miljoner människor sett Crossfire-klippet på olika platser på Internet, vilket var ungefär tre gånger fler än som såg själva programmet på CNN.

Detta fenomen, menade artikelförfattaren Clive Thompson, kommer att förändra tv-mediet i grunden. Genom bloggar, e-post och RSS-feeds skapas ett slags multiplicerande effekt som i sin tur skapar miljonpubliker över en natt och ”the whole concept of must-see TV changes from being something you stop and watch every Thursday to something you gotta check out right now, dude. Just click here.”

Uppenbarligen var 2006 året då Thompson fick rätt. I mer än ett hänseende. 2006 var året då kultur och media även i praktiken bytte format. Tv flyttade in på Youtube, musiken in på Myspace, fotoalbumen in på Flickr.

Det är ett formatskifte som ironiskt nog tvingats fram på grund av insikten om hur lite format egentligen betyder i relation till innehåll och tillgänglighet. Och det är inte så mycket en teknisk revolution som en social. Youtube, Myspace, Flickr och alla dess föregångare och efterföljare är i grunden inget mer än simpla verktyg för social interaktion.

Men genom det enorma samlande genomslaget har de på bara något år kommit att förändra både människors sätt att konsumera kultur och människors sätt att skapa och presentera den.

I myllret har gamla hierarkier upplösts. Den så kallade ”top-down”-kulturen är på väg att bli ett nostalgiskt minne. Du upptäcker inte ny kultur genom kritiker eller traditionella smaklektörer utan genom ett slags automatiserade nätverk där du kopplas samman med andra ”vanliga” konsumenter som antas likna dig.

Varje gång du köper en bok på Amazon, Adlibris eller Bokus möts du av information om vilka böcker andra kunder som köpt samma bok också har köpt. Om du använder ett nedladdningsprogram som DC++ upptäcker du ny musik eller film i ett slags jämställt samspel med andra användare.

Du bygger dina referensramar genom andra, leds vidare från ett band till ett annat genom listor över vänner och referenser på Myspace-sidor. Söker du efter Jon Stewart-videos på Youtube sitter du snart på grund av det så kallade tagsystemet och tittar på klipp med hans komikerkollega Stephen Colbert.

Det kan uppfattas som ett slags demokratisering av kultur- och mediesfären, vilket var vad Time Magazine försökte illustrera när de utnämnde ”You” till årets viktigaste person och satte en spegel på omslaget.

Men samtidigt bygger hela detta nya förhållningssätt på tydliga identiteter med tydliga gränser.

De automatiserade nätverken tillåter ingen mänsklig komplexitet. Om du köper en Michael Moore-bok förutsätts du vara intresserad också av andra vänsterskruvade författare som Al Franken och Eric Schlosser. Men inte så mycket mer utanför den givna mallen. Det finns ingen plats för något så irrationellt som bred, förutsättningslös nyfikenhet.

Det finns ingen förståelse för att en Michael Moore-läsare kanske faktiskt också är intresserad av att läsa hans politiska motsatser Bill Kristol och Ann Coulter. Eller en studie av knölsvanars häckningsbeteende för den delen.

Hur som helst, och på gott och ont, är det detta sociala och kulturella nätverkande som definierat kulturåret 2006. Det har bland annat resulterat i att årets populäraste musikvideo förmodligen var ”Here It Goes Again” med det ganska okända bandet OK Go som tack vare sin eleganta löpbandskoreografi blev en enorm Internet-hit.

Samt att en av årets mest omtalade skådespelerskor var den nybakade filmstudenten Jessica Rose som med sin fiktiva videoblogg ”Lonelygirl15” dominerade YouTubes topplista i flera månader.

2006 var slutligen också året då fler Mentos stoppades i Diet Coke-flaskor än i munnar. Exakt vad det betyder för världen återstår att se.