Imperium på svajig grund

Protester mot den planerade kuppen mot Gorbatjov utanför den sovjetiska planeringsmyndigheten Gosplans kontor i Moskva i augusti 1991. Även om den hade lyckats, hade den farsartade kuppen inte kunnat ändra de ekonomiska förhållandena. Men i stället hände det som de sovjetiska makthavarna alltid fruktat: armén vägrade använda sina vapen mot folket. Efter kuppförsöket stod det klart för alla att den sovjetiska centralmakten inte längre existerade. Foto: Arkiv, Kalle Kniivilä

Det har gått femton år sedan Sovjetunionen föll samman. Strax efter sammanbrottet hade Jegor Gajdar som minister ansvar för det nya Rysslands ekonomiska politik. I några månader var han också premiärminister – ett självmordsuppdrag sade han redan då, och han fick rätt.

Regeringens popularitet sjönk i takt med levnadsstandarden, och snart fick de unga liberala reformisterna ge plats för andra krafter.

För dagens nationalistiska populister i Ryssland är namnet Gajdar en svordom. Tillsammans med Michail Gorbatjov hålls han ansvarig för en svår synd, Sovjetimperiets undergång och fall.

I mångas ögon är Gajdar och Gorbatjov förrädare som tillsammans med fientliga västmakter konspirerade för att få det stora och mäktiga Sovjet på fallrepet.

I sin nya bok om imperiets sönderfall, Gibel imperii – uroki dlja sovremennoj Rossii (Imperiets undergång – lärdomar för dagens Ryssland) – som än så länge bara finns på ryska – visar Jegor Gajdar med all önskvärd tydlighet att de konspirationsteorier som nu florerar i Ryssland bara är myter.

Men Ryssland lider fortfarande av imperiesyndromet, och konspirationsteorierna är ett typiskt symptom på den sjukdomen.

Gajdars många citat ur sovjetiska regeringsdokument visar var den egentliga orsaken till Sovjets sammanbrott låg.

Sovjet var inte en stabil, ekonomiskt stark världsmakt, som dagens ryska imperialister vill hävda, utan ett svajigt bygge på osund grund.

Gajdar ser problemets kärna redan i 1920-talets tvångskollektivisering och industrialisering. Stalins politik byggde på utarmning och förslavning av hela landsbygdsbefolkningen.

Till en början kunde dessa nutidens livegna bönder tvingas leverera mat till stadsbefolkningen, men stadsborna blev allt fler och jordbruket var ineffektivt.

Vid Stalins död 1953 var det tydligt att något måste göras för att undvika akut livsmedelsbrist.

Bönderna producerade mångdubbelt större skördar på sina små privata plättar än på kollektivåkrarna, men Nikita Chrusjtjov ville eller vågade inte använda marknadsmekanismer för att öka produktionen av livsmedel.

Partiet använde i stället de traditionella planekonomiska metoderna: åkerarealen skulle ökas genom att plöja upp mark på områden där jordbruk i större skala tidigare inte hade ansetts lönsamt. ”Ingenting är omöjligt för sovjetmänniskan”, hette det.

De nya statsjordbruken blev inte bara beroende av nyckfulla klimatförhållanden, utan också av allt större statliga investeringar i jordbruksmaskiner, bekämpningsmedel och konstgödsel.

Hela landet blev allt mer beroende av importerat spannmål. Oljeexporten växte i takt med spannmålsimporten, och Sovjetunionens fortbestånd blev avhängigt av världsmarknadspriserna.

Regeringskorrespondensen från olika årtionden ger vid handen att partiledarna inte riktigt förstod hur beroendet av yttervärlden ökade.

Framför allt förstod de inte alls hur den kapitalistiska världsmarknaden fungerar. När priset på olja gick ner, samtidigt som spannmålspriset var ovanligt högt i mitten av 1980-talet, blev resultatet därför en katastrof.

Den sovjetiska regeringen började låna pengar i utlandet i snabbt ökande takt, och efter några år räckte inkomsterna från oljeexporten knappt till annat än räntorna.

När valutan tog slut var det inte bara mat och mediciner som försvann från butikshyllorna. Inte heller oljeindustrin kunde längre köpa de utländska maskindelar, rör och kemikalier som behövdes för att upprätthålla produktionen.

Senast i början av 1980-talet hade omfattande reformer varit helt nödvändiga för att rädda Sovjetunionen från sammanbrottet, men sådana var politiskt riskabla att genomföra. Fortfarande kring 1990, när den katastrofala situationen var uppenbar för alla, var det omöjligt för Michail Gorbatjov att genomföra radikala marknadsinriktade reformer – motståndet bland den sovjetiska eliten var för hårt.

Ett lysande exempel är den partipamp som skriver till regeringen och kräver fler och bättre bilar till partidignitärerna, samtidigt som Moskvaborna köar efter bröd.

Mot slutet fick Michail Gorbatjov förnedra sig och åka världen runt med mössan i hand. Han kunde fortfarande inte lägga fram någon plan för en ekonomisk reform, bankerna stängde sina luckor. I stället tvingades han skramla pengar hos gamla vänner här och där.

Det fanns inte ens pengar för att transportera hem redan inköpt spannmål. Sovjetiska skepp stoppades i utländska hamnar som pant för obetalda räkningar.

För femton år sedan, i det självständiga Ryssland, fick Jegor Gajdars självmordskommando ta över det sjunkande skeppet och försöka rädda det med chockartad marknadsterapi, minst tio år för sent. Men det är en annan historia.

KALLE KNIIVILÄ

medarbetare på Sydsvenskan