Scorsese återvänder till den undre världen

Film: The Departed
Genre: Kriminalthriller.
Regi: Martin Scorsese.
Med: Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson, Martin Sheen, Marc Wahlberg, Alec Baldwin, Vera Farmiga.
Längd: 2.30.
Betyg: 4

Efter de senaste årens påkostade historiska epos, "Gangs of New York" och "Aviator", återvänder Martin Scorsese till den undre värld han började utforska i "Mean Streets", 1973, och föreföll ha lämnat bakom sig med "Casino", 1995. En av modern amerikansk films största regissörer är tillbaka i gammal god form på sin mammas gata – om än förflyttad från maffian i "Lilla Italien" på Manhattan och i Las Vegas till poliser och gangsters i irländsk-katolska södra Boston.

Det hela är en historia om dubbelspel, svek och mord. I centrum för parallella handlingar inflätade i varandra står två män som lever dubbla liv. Den ene, Colin Sullivan (Matt Damon), officiellt detektiv i stadens poliskår, arbetar i hemlighet för gangsterbossen Jack Costello (Jack Nicholson), som styr sitt territorium med utpressning, tortyr och mord. Den andre, Billy Costigan (Leonardo DiCaprio), är allmänt känd som medlem av Costellos liga, men är i själva verket polisspion.

Sullivan vinner snabbt ett sådant förtroende från ledningens sida att han tilldelas specialuppdraget att avslöja läckor inom polisen, innebärande att han i praktiken letar efter sig själv. Denna duos psykologiska och emotionella dilemma ligger i att i ingen någonsin kan visa sin innersta känslor. Costigan tvingas se en överordnad falla mot sin död i hans åsyn utan att kunna ingripa för att inte röja sin verkliga identitet.

Scorsese har påstått att "The Departed" inte är en remake av Andrew Laus och Alan Maks utomordentliga Hong Kong-thriller " Infernal Affairs" från 2002, Men sekvens för sekvens är intrigbyggnaden nästan densamma och åtskilliga scener filmade, rytmiserade och klippta på samma sätt, och revolverkulor tenderar inte bara att landa i samma ögonblick i bägge filmerna utan dessutom på samma ställe i offrens anatomi.

Det finns ett par för Scorseses version mindre fördelaktiga skillnader. I motsats till Hong Kong-originalet med sin djupt ironiska final avslutar han sin film på ett tonfall av rättvisa skipad, som på typiskt hollywoodmaner tycks tillmötesgå en amerikansk biopubliks förväntade hämndbegär. "Infernal Affairs" har tre kvinnoroller. "The Departed" har bara en, en polispsykiater som till stor del framstår som en romantisk och erotisk kliché. Dessutom antyder originalet en känsla av underförstådd, men obevekligt förlorad kamratanda mellan de två spionerna, något som ger den filmen en ödesmättad tragisk underton. Detta hittar man inte hos Scorsese, även om han håller fast vid en nyckelaspekt i bägge filmerna: dubbelgångarmotivet.

Det motivet och den dubbelhet och det dubbelspel som omfattar så många i handlingen, särskilt på polissidan, och gör att de båda motsatta lägren moraliskt speglar varandra, brukade ge rik visuell, dramatisk och psykologisk avkastning hos en av Scorseses favoritregissörer, Alfred Hitchcock. "The Departed" är en film med en pumpande puls av rasande etnisk klananda, brutal action, rockmusik och frän dialog och med samma tryck i berättandet och ofta svåruthärdliga känsloklimat som i Scorseses bästa gangsterdramer. Samtidigt alstrar sagda motiv klaustrofobiska stämningar av hot och paranoia, ångestfyllda trauman och känslor av identitetsförlust som trots vitt skilda kriminalgenrer mer än någonsin närmar honom till mästaren bakom "Skuggan av ett tvivel", "Notorious", "Främlingar på tåg " och "I sista minuten".

I en karismatisk rollbesättning roar sig Nicholson kungligt, som det verkar utifrån idén att Costello är en irländsk Mefistofeles i en film noir-variant av "Faust", då han inte tycks ha vandrat in från Stanley Kubricks "The Shining. Mest imponerar DiCaprio. I kroppsrörelser, ansikte och ögon förmedlar han övertygande de psykiska påfrestningarna för en man som försatt sig i en livsfarlig situation och på gränsen till sammanbrott grubblar över hur han ska ta sig levande ur den.

Denna belägenhet tillför filmen en extra dimension, gör den till en metafor om tvivel på hållfastheten i individens identitet och tillvaro. Och till ett drama om ångest i vidare existentiell bemärkelse.