Män, bara män

Om en naken man kliver in på en restaurang blir han arresterad. Om han strippar på en nattklubb anses han av de flesta vara en tvivelaktig figur. Men om han visar upp sitt kön på en konstskola är det helt i sin ordning.

Detsamma gäller för kvinnor. För någon månad sen visade SVT en dokumentär om en konstmodell. Han berättade om sitt yrkes för- och nackdelar, om muskelvärk och glädjen att hitta nya ställningar. Han beskrev det som ett vanligt jobb. I alla fall nästan. Han var rädd att bli missuppfattad. Han hade inte vågat berätta för prästen i den församling han tillhörde vad han arbetade med. Och ibland anlitades han av möhippor som ville ge bruden ett minne för livet. Men de slutade snart att fnissa och försjönk i koncentration bakom sina stafflier. Hans kropp vred sig i klassiska poser och märkliga vinklar, den var muskler, skuggor och rörelse. Inom konsten är den nakna kroppen inte naken. Den är en konstkropp, kulturellt accepterad, befriad från tabun och pinsamhet.

Varför är det så? Är det bara ett arv från antiken eller finns det en annan historia? Och vad betyder egentligen den nakna konstkroppen? Konstvetaren Patrik Steorn utforskar ämnet i sin avhandling ”Nakna män” som handlar om den svenska bildkulturen kring förra sekelskiftet. För att vara en akademisk avhandling är boken förhållandevis lättillgänglig och rikt illustrerad. Den handlar om män eftersom det var de som stod i centrum vid den här tiden. Kring sekelskiftet skedde en explosiv produktion av nakenbilder på män, både härhemma och i Europa: badande, springande, skridskoåkande eller poserande i naturen. Fotografier på atleter massproducerades. Läkarböcker, hälsotidningar, idrottsaffischer och konstgallerier visade avklädda manskroppar. Steorns syfte med avhandlingen är att förstå bildernas ursprung och komplexa budskap.

Bakgrunden till denna manskult var samtidens oro för andlig och fysisk degenerering. Industrialismen och urbaniseringen hade gjort arbetaren vek och kraftlös. Neurasteni, dåtidens ”utbrändhet”, var sjukdomen för dagen. Samhällsdebattörer ropade om civilisationens förfall. Man behövde motbilder. Atletik, idrott och renlevnad blev räddningen och svaret. Det stora affischnamnet inom atletiken var engelsmannen Eugen Sandow. En journalist från tidningen Ny Tidning för Idrott besökte ett av hans framträdanden sommaren 1900, och skrev:

”Efter en kort paus kom aftonens clou, uppträdande af Sandow sjelf. Han presenterade sig i en djurhud, draperad över ena axeln och höfterna, (¿) Piedestalen snurrade under tiden rundt, så att man hade tillfälle att beskåda honom från alla sidor, och en så väl utvecklad kropp får man sällan se. Hvarenda muskel framträdde tydligt, och i synnerhet arm- och bröstmusklerna syntes mig vara oerhört starka.”

Bilderna av atleternas starka kroppar och svällande biceps fick betydelse inte bara för idrottsrörelsen utan också för konsten. Enligt en äldre definition ansågs konsten vara en form av andlig idrott och det fanns flera exempel på samarbeten mellan idrottsrörelsen och konsten under denna tid. Ny Tidning för Idrott recenserade konstutställningar och under de olympiska spelen i Stockholm 1912 fanns en konstnärlig gren. Den fick dock en ganska undanskymd plats eftersom många konstnärer var kritiska till att deras skapande skulle reduceras till en idrottsgren. Inte desto mindre inspirerades de av den nya kroppskulturen, både vad gäller motiv och uttryck. Fotografierna på atleter användes som underlag för skisser, kroppar i fysisk aktivitet blev ett vanligt motiv. Det nära samröret med idrotts- och renlevnadsrörelsen påverkade också konstnärsrollen. Medan konstnären under 1800-talet varit en suspekt bohem som satt under takåsarna och söp, blev sinnebilden för den nye konstnären en sund och solbränd typ i halmhatt. De flyttade ut sina stafflier och målade i naturen, gärna nakna, vackra män, gärna badande. Ofta var konstnärerna nakna själva medan de målade eller fotograferade. Kurbad, solbad och luftbad var högsta mode.

Det finns ett underbart fotografi i boken av Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, taget 1896 på Sandhamn av JAG Acke. De står med vatten upp till midjan och tång i håret och sina klena armar i dramatiska poser. Det var inte bara atleter som hade status vid sekelskiftet. Vid sidan av den mekanistiska tankeriktningen, som hyllade den mänskliga kroppen som en maskin, fanns den vitalistiska, med förgrundsgestalter som Bergson och Nietzsche, som såg kroppen som en helgedom och en källa till livskraft. En helig kropp behöver inga muskler.

Om manskultens bakomliggande syfte var att motverka fysiskt och moraliskt förfall genom att lyfta upp bilden av det sköna, ursprungliga och naturliga lyckades det inte. Den förbjudna homosexualiteten och homoerotisk konst fick nämligen ett rejält uppsving under perioden. Man kunde beundra Eugen Sandows muskler, men hans avklädda kropp kunde också väcka lust – hos båda könen. Steorn undersöker grundligt vilken roll bilden av den nakne mannen hade i ett socialhistoriskt sammanhang. Frågor om homosexualitet, men också om arbetarklass, nationalism och rasism väcktes av den nakna manskroppen. Exempelvis möttes olympiadaffischen 1912 av stark kritik. Inte för att de tävlande var nakna utan för att deras hy var alltför mörk: ”Hvarför (¿) skola den store fansvingaren (¿) egentligen vara brun som en kaffer”, frågade sig en ilsken vän av ordning i en insändare.

Steorns avhandling visar att ingenting var enkelt eller entydigt. Den nakna manskroppen var en yta för föreställningar, drömmar och, ofta motsägelsefulla, värderingar. Det enda Steorn slår fast är att den stod i centrum i svensk bildkultur under förra sekelskiftet. Förutsättningen för det var förstås att kvinnan inte gjorde det. Men det är en annan historia.

OLINE STIG

författare