Nu sveps texterna in i jämtländska

Med ensambandet Hello Safe-ride fick Annika Norlin massor av beröm och spelningar för två år sedan. Och nu börjar det hända saker utomlands också.

Foto: Hanna Teleman

Annika Norlin sväljer en hostdämpande Noskapin innan hon svarar.

– Ja, det är lite puckat. Jag är inte så karriärstrategisk. Jag skriver så mycket. Det är inte fråga om att jag gör det här och sen detta.

Är det inte lite som Moneybrother, som inte verkar vilja släppa fler exemplar av sin snart slutsålda coverskiva?

– Men jag förstår det, om det nu är så. Jag har alltid trott att alla vill att musikkarriären ska gå så bra som möjligt. Och liksom sagt ”vad osmarta de är” när de inte har varit smarta. Men... det är inte min utgångspunkt.

Vilken är din utgångspunkt?

– Att jag ska tycka att det är roligt. Jag ser inte detta med sång och musik som mitt jobb. Att skriva är mitt jobb. Och jag försörjer mig ju delvis fortfarande som journalist på Sveriges Radio.

Berätta om bandnamnet Säkert!.

– Först tänkte jag att det skulle heta ”Läju”. Att gå till högstadiet i ett ord. Det betyder ”det lär ju ha hänt” eller ”det lär ju hända”, sagt med skepsis. Det vill säga ”du ska inte tro att du är något”.

Det är ganska ledsamma sånger. Handlar de om dig?

– Jag har väl faktiskt hittat på det mesta. Men lite tema finns. Jag är en ganska snäll person och folk alltid har månat väldigt mycket om mig. Jag är lillasyster. Och jag har snälla föräldrar, som alltid säger ”vad kul!” om jag gör något. De skulle säga ”vad kul!” precis likadant om jag snöt mig på ett roligt sätt som de säger om jag släpper en skiva. Och det är nog rätt bra.

Hur har skrivandet gått till?

– Jag har märkt att jag återkommer till vissa ord och fraser. ”Det är nästan höst nu”, ”det är nästan natt nu”, ”det är nästan mörkt nu”. Och jag gillar ordet ”samtidigt” som är ett ganska stökigt och konkret ord som inte borde få plats på en popsingel. Och så letar jag ord i rätt färg.

Vaddå, hur då?

– Jag ser alla personer i färgtoner. Alla ord har färgtoner. Jag bara tar fler ord som har samma färg... alltså det här låter helkonstigt. Jag har till exempel inget lokalsinne, jag ser inget sammanhang mellan gator. Men om jag sätter ihop ord från samma färgskala, så blir det bra sångtexter.

Peter Himmelstrand är en av Annika Norlins förebilder.

– Jag lekte med tanken på att göra en femtiotalsschlagerplatta. Hans sätt att vara väldigt rak i sitt språk, samtidigt som han utgår från tydliga känslor, är fantastiskt. Sedan lyssnade jag en hel vecka på Kjell Höglund. Tänk om man kunde hamna på den där gyllene mittpunkten mellan dem. Vad sweet det vore. Då vore jag på himmelstranden!

Fast visst är du som Ed Harcourt? Ni bara skalar av lite av det där stora äpplet med sånger.

– Jo, det är jättelätt att skriva. Nu när jag har lärt känna musiker förstår jag att det är ovanligt. Andra tycker att det är roligare och lättare att sjunga och stå på scen. För mig är skrivandet det lätta. En gång i turnébussen bad jag en av killarna i mitt band om ett ord som jag kunde göra en sång på. Då sa han ”stetoskop”. Och då vill jag vara duktig och lösa uppgiften. Jag tror att jag fortfarande går i skolan, som du märker.

Jaså?

– Jo, för jag vill lägga orden i skåp, så att de inte ligger framme. Som med tröjor. Oj, jag verkar både störd och anal på en gång.

En gång för två år sedan gjorde jag en första intervju med Annika Norlin, och vi pratade om duetter. Om att Annika Norlin hade letat efter den perfekta duettpartnern, att hon ville sjunga ihop med en man som sjöng klart och vackert, så att hon fick stå för det opolerade.

– Ja jösses. Jag fick säkert femton inspelningar i posten efter den där artikeln, från riktiga Peter Jöback-grabbar.

Blev det någon duett?

– Nej. Men jag tänkte att jag ju kunde ha startat en kör med de där fantastiska killarna. Stått där och dirigerat.

Hur ser du på framtiden då, om du nu inte ska bli körledare?

– Jag är väl en sorts positiv pessimist. När något kul har hänt säger jag jaså, vad kul, det här gick ju faktiskt inte åt helvete!