Dimman har inte lättat

”Rötter smälter” är titeln på Sara Hallströms andra diktsamling. Naturligtvis är det inte fråga om ett angeläget inlägg i debatten om den globala uppvärmningen, där kortsiktiga barrskogsplanteringar faller som furor för vinden när tjälen i marken uteblir – samtidsorientering är inget som brukar utmärka samtidspoesin.

Men kanske kan även Hallströms introverta dikt som undersöker och bejakar rotlösheten sägas vara en spegling av en tid där flexibilitet och rörlighet blivit nyckelord i envar anställningsannons. Vi vill ogärna ha något förflutet, några rötter, något arv att lyfta: ”Hembygd, hämndbygd, dina steg genom en myt du inte vill / ha, en rot som gräver i trakten och dialekten. Du lämnar det / för att ta dig in i världen”.

När Sara Hallström debuterade 2004 var det med en diktsamling som lämnade mig kluven. I ”Vi måste ha protein” skymtade en poet som skrev avrundade dikter, bildstarka sådana till på köpet. Men ingenting hände, dynamiken dränktes i de drömska stämningarna.

Otydligheten kvarstår, dimman vilar lika tung över själslandskapet i ”Rötter smälter” men här känns den snarare som en tillgång i textens sugande pendelrörelse mellan taggiga självständighetsförklaringar som ”Det går dagar när dygnen / ligger kalla och tunga i utsträckta lansar mot en möjlig fiende” och en längtan efter närhet och gemenskap, rötter trots allt:

”Om man åker 57 mil, rinner med namnen längs motorleden. / Orden förlorar skärpa på vägen och sen tar det slut. En stig / som blir äng trampas ut i genvägar, roten är liten: en ätlig / fuktig virkning ingrävd i flätor och bäckar. Platser knutna / bakåt ger ansiktet en gammal glans.”

Omslagsbilden, ”Tusenskinnsvarelsen” av Ellen Söderholm matchar Hallströms poesi perfekt: en bortvänd kvinna i en abstrakt ödemark, insvept i vad som ser ut att vara flera lager av pälsar. Det är en hemlighetsfull bild. Och det är en hemlighetsfull dikt Hallström skriver.

”Mal ner alla bilder till en rot och den blir kalla träd, varma / kvistar i en bur. Benen sticker fram i det du pratar om. Hjärtat / kantas av spetsar och liknar en pirog, mer högtidlig än / minnet tillåter. Hur förvandlas valda delar av spjälor till text? / Du blir ord och väger några hekton.”

Denna nedmalning och tuktning, spjälor i stället för skog, små spetsar i stället för extravagant högtidsdräkt, kan läsas som en sorts poetik. Sara Hallström är en suggestiv men samtidigt lite väl återhållsam diktare. Jag skulle önska mig fler piroger, fler smutsiga och oväntade konkretioner i hennes författarskap och det kan bli hur bra som helst.

ANDREAS BRUNNER

journalist