Fasaväckande om övergrepp

En ung författargeneration har numera ofta slipat sina uttrycksmedel på allehanda skrivarkurser. Inget ont i det, men ibland kan formella aspekter ta överhand över ett mindre engagerande innehåll.

Med debutanten Sofia Rapp Johansson är det tvärtom. Hon har ett ämne som är så upprörande att det är svårt att ta del av. Det rör sig nämligen om en liten flicka som blir systematiskt utsatt för incest av sin pappa genom hela barndomen. Hur närma sig ett sådant traumatiskt ämne?

Sofia Rapp Johansson gör det – som hennes namn antyder – med hjälp av rappen, och rappar fram en 152 sidor lång lyrisk monolog på det streetsmarta idiomet. Episkt berättande och rytmiskt strukturerat har hon funnit en form att berätta en fasaväckande historia om fylla, slagsmål, äckel, socialen, kanyler och incest. Rapp Johansson beskriver hur en flicka aldrig kan lita på dem som borde stå henne närmast, hur hon tystas och lider:

Den fula och dumma lilla flickan

med rodnad och förhårdnader

dumbommen lär sig lida och tystna

hon är snäll

hon sker vilja

hon låter sej inte knysta

Det är svårt att läsa, outhärdligt svårt, och desto större blir författarens prestation att med ett varierat språk gestalta övergreppens inferno.

Minimalismen lärde oss att i nästan paranoidaktigt nit lyssna till övertoner och undertoner. Men ibland är det nödvändigt att tala klarspråk och nämna saker vid deras rätta namn. Det gör Sofia Rapp Johansson med en barnspråklig precision som inte tillåter att läsaren sätter på sig skygglappar eller låtsas att inte höra.

Sofia Rapp Johanssons styrka är bland annat att hon klarar av att dröja i det outhärdliga utan att fly. Musikaliteten fungerar som en form av distansering som gör att denna berättelse överhuvudtaget kan bli till.

Som läsare önskar man sig att någon ska se och ingripa. Någon på lekis, någon på dagis, någon på soc. Visst – temporärt får flickan åka ut till landet, till ”den tjocka bondmoretanten”, men tiden går för fort och snart är fristen över och lappen med telefonnumret smusslar pappan/förövaren undan.

Alltför många blundar och vill blunda. Inför denna text är den första impulsen ofta just också för läsaren att sluta ögonen. Det gör Sofia Rapp Johanssons litterära debutverk ännu mer häpnadsväckande. Det känns som om texten hållit tyst i tusen år och nu äntligen talar och bryter sig loss, inte längre lider och tystnar. Däri ligger dess kvalitet av befrielse.

EVA STRÖM

författare och läkare