Att bli golvad ingår i jobbet

Antologier är ökända i bokbranschen. De har en tendens att sälja dåligt. Christer Berglund är dock säker på sin sak: Hans bästa reportage i ”I dödens väntrum” är riktigt bra.

– Men nu arbetar jag med en bok om kriminella invandrargäng i Stockholm som kommer dröja ytterligare ett tag, eftersom det först kommer en bok om företaget Gizmondo som jag skriver med Rickard Björnelid.

Christer Berglund jobbade på tryckeri och var svetsare på Finnboda varv innan han valde journalistiken. Nu kommer hans greatest hits i bokform. Foto: Hanna Teleman

– Jag blev slagen medvetslös på en krog för en tid sedan. Men då måste man ta med i bilden hur jag beter mig i jobbet. Hur provocerande jag kan vara. Och vad folk lägger in i mitt yrke.

Du har en nioårig son. Begränsar det dig i vilka situationer du utsätter dig för?

– Egentligen inte.

Vad är du bäst på?

– När mina reportage är bra så är det för att jag på något sätt kom åt de människor som medverkar.

Var finns den bästa journalistiken?

– En del saker kan finnas där man minst anar det. Till titeltexten i boken blev jag inspirerad av en text i Vanity Fair om Ted Kennedys olycka. Annars är det viktigt att man tillåter sig själv något. Att säga ”jag får upphöja det här till nånting viktigt”. Baksidan av myntet är vad Marcel Proust sa: ”Varje stor konstnär måste ha långa perioder när han är korkad.” I mitt fall alltså perioder då jag inte ser bra nog.

Hur gör man för att bäst porträttera en person?

– Alla berättelser, alla genrer inom journalistik, bygger på mänskligt spel. Man måste erkänna att allt man gör handlar om en själv. Sedan kan man driva det olika långt. Gräva i sig själv, blotta sig själv.

En sträckläsning gör mig nyfiken på dig. Dina journalistiska val. Vem är du?

– Jag berättar ju om mig själv genom de här texterna. För tio år sedan ville jag förmedla till läsaren bilden av det gråtande barnet på den där klassiska Hötorgsmålningen som alla har sett. Det är skam i hans ögon. En övergiven, oälskad pojke.

Och det har beröringspunkter med dig?

– Det är för komplicerat och för långt för det här sammanhanget. Och dessutom kan du dra en slutsats till av de här reportagen: Det är rätt så mycket identifikation med bödlar, inte offer.

Hur då?

– I andra berättelser beskrivs bödlar stereotypt. Som monster från yttre rymden. Deras brott kallas ”obegripliga” eller ”ofattbara”.

Och det är de aldrig?

– Nej.

Vad driver dig?

– Att bli ren. Att få uppmärksamhet, att bli älskad. Att bli en fin människa.

Hur gammal är du?

– Femtiosex. Så det är inte för sent. Jag ska bara skriva de här två dokumentära sakerna nu, sedan ska första romanen komma. Jag har tröttnat på Ellroy, han har blivit så jävla jobbig, så jag ska stjäla av George Pelecanos i stället. De närmaste femton åren kommer att bli de bästa.

Åren som författare?

– Ja, men problemet med mig är att jag måste skriva med inälvorna. Jag kan inte gå till Clas Ohlson och skaffa redskapen, köpa en skiftnyckel liksom. Redskapet är dött för mig.

Vad ska du göra sedan?

– Jag är socialt osäker. Jag är okunnig. Därför vore det ett favoritprojekt att få fördjupa mig i överklassen.

Finns objektiv journalistik?

– Ett exempel: Om en vetenskapsman studerar partikelrörelser i en vätska så måste han komma ihåg att försöket är sammanställt av ett subjekt. När försöket är över står forskaren kvar med den här vätskan, och när rörelsen har avstannat ser han bara spegelbilden av sig själv.

Hur stor roll spelar ditt rättspatos för vad du gör?

– Det finns en oerhörd vilja till rättvisa hos mig. En känsla av kränkthet som kommer ut. Olika former av trauman som ligger bakom.

Christer Berglund bodde med sin mamma i en by i Ådalen tills han var sex år. Mamman hade damfrisering. Då träffade hon en man som jobbade på massafabriken i Husum. De flyttade dit. Christer Berglund fick ofta klara sig själv under sina första år.

Ingen pappa närvarande – precis som i nästan alla av Christer Berglunds historier.

– Häromdagen när min bok hade kommit från tryckeriet gick jag till min sons skola på frukostrasten för att han skulle få se den. Kompisarna flockades. Fröken ville inte att han skulle läsa den sedan på lektionen, för den är ju inte barnvänlig. Men han läste ändå, på trots. Och sedan sa han: ”Det är skrivet precis som pappa pratar”. Det var väldigt smart.